I villan mitt emot bor en ung familj. Volvon står parkerad på uppfarten och en blå pulka står lutad mot väggen. Så fort det är helg kommer bilar farande som lämmeltåg fyllda av vänner och småbarn i färgglada overaller.
Jag brukar slänga ett getöga över gatan, bänkad vid köksbordet i mjukisbyxor med DN uppslagen, på 30-åringarna som kramar om varandra borta hos grannen. På våran uppfart står bara en bil. Vår egen.
Annat var det förr. Då var det vi som var nyblivna föräldrar, glada och förväntansfulla med massor av vänner. Var tog dom vägen, vännerna och småbarnen. Och mina EGNA BARN. Var är alla?
Inte här hemma i mitt kök i alla fall, konstaterar jag och häller upp en påtår i kaffemuggen.
Hos mig känns allt nytt och ovant. Nästan som i tonåren när ett helt nytt liv stod för dörren. Fast utan det där spännande pirret.
Vad gör alla en lördag som denna? Varför kommer ingen och hälsar på? Tänk om vi skulle fixa middag och bjuda in lite blandat folk, gamla och nya vänner, mina och makens i olika åldrar. Det vore väl kul.
Eller orkar jag? Med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Kanske lite väl spontant påkommet, alla har väl fullt upp och jag måste hinna till Kvantum och handla. Nej, jag kanske hyr en film istället.
Annat var det i tonåren: spontanfest så fort det var FÖRÄLDRAFRITT. Alla kom, kånkandes på kassar med öl, även oinbjudna, FAST det inte fanns en endaste matbit framdukad. Inget krångel alls. Utom efteråt förståss.
Hallå! Här är BARNFRITT. Tag med några öl och en chipspåse och kom över. Ta med dina vänner om du har några. Alla är välkomna!
Ska det vara så himla svårt! Att få igång lite pirr igen.
