Galen i att SHOPPA!

Dagens Tendens i P1 handlar om en kvinna som är Shopoholic. Intressant.

Alla har vi ju ett förhållande till shoppandet; att vilja ha, inte riktigt ha råd, köpa på öppet köp och stuva in i överfulla garderoben. Ibland skuldmedvetet lämna tillbaka med ett "Tyvärr färgen passade inte riktigt...", som om nu tjejen i kassan skulle bry sig.

Från jobbet som "lördagsextra" i ungdomen minns jag de där kunderna som frågade och funderade och vred och vände i en timme innan de äntligen slog till, bara för att en vecka senare lämna tillbaka jeansen och blusen igen. Och då menar jag kunder som ALLTID gjorde samma sak. Returnoholoics, typ...

Mamma brukar hänga undan nyinköpta finklänningar för att spara till "senare". Nu är hon sjuttiofem och har massor hängande i vänteläge, lillmamma.

Tjusiga kollegan på jobbet har utarbetat sin alldeles egna shopping-stil. Hon låter den nyinköpta vårjackan hänga till sig i garderoben och tar fram den då och då för en promenad runt kvarteret i skymningen. Väl ingånget blir det en andra hud som hon kan ha i tjugo år. Men då är det kvalitet också.

Själv är jag nog mer för kvantitet, Tyvärr. Jag har massor av slinkiga tunikor och blommiga klänningar hängande i garderoben, fulla av noppor och med tappad form. Har massor men inget som ser snyggt ut.

Men från min lätta överkonsumtion till shopoholic är steget långt. Tror jag. Kvinnan i radion hade dragit på sig skulder på 800 000 innan kronofogden knackade på. För det hade hon fått en rejäl villa i en mellanstor svensk stad.

Ja, shopping är en konst. Det gäller att hålla hårt i börsen och att inte kompensera tomhet med prylar.

Tur ändå att det finns öppet köp!

Varsågod barnbarnsbarn - lite kärnavfall

DNs ledare, igen. Men ursäkta om vi oroar oss! Och då är det inte i första hand över Sverige och svenskarna.

Tänk att vi kan känna oro för någon utanför vår egen familj och vårt eget lands gränser. Inte bara de drabbade japanerna idag, utan japaner och andra världsmedborgare i alla kommande generationer, tusentals, ja hundratusentals år framöver.

Om vi byter perspektiv för en stund, hoovrar med helikoptervy över här och nu. Om vi lyfter näsan över duntäcket - vad ser vi då?

Vad är det vi lämnar efter oss? Jag är inte stolt, ska jag säga.

Tänker på morfar som så gärna berättade om svunna tider. Nu är det vi som tagit över stafettpinnen och ska föra historien vidare. Vi har ytterligare en berättelse att tillfoga och den handlar inte om några guldskatter precis...

Jo kära barnbarnsbarn, nu ska ni få höra. Långt, långt där nere under markytan, där har vi, jag och morfarsmorfarsfar och alla andra som levde då, gömt glänsande kopparkapslar djupt nere i leran. Dem måste ni vara väldigt, väldigt försiktiga med.

Varför? Jo förstår ni barnbarnsbarn, det är farligt. Livsfarligt.
Jag är ledsen. Vi förstod inte bättre.

Nej, kära ledarskribent, jag känner mig INTE tröstad av att strålningen som når Sverige inte är farligare än en tandröntgen och att vi slapp både jordbävning och tsunami.

Frågan är större än så. Mycket större...

När bufflar är ledare...

Dagens ledare i DN handlar om ledarskap. Eller snarare Göran Perssons bristande sådana. Riktigt insiktsfullt tycker jag och får för ovanlighetens INTE huvudvärk redan till morgonkaffet av uppblossande ilska åt "fel" vinklade samhällsanalyser.

Redaktören härleder dagens ledarkris i S på Perssons buffelstil och det är han inte ensam om. Vid kafferasterna på landets arbetsplatser har vi kommit till samma slutsats.

En ledarstil som betonar JAGET framför LAGET. Sådana ledare känner vi igen och konsekvenserna kan bli förödande. Duktiga medarbetare hoppar av, kunniga tjänstemän tystnar och självförtroendet sviktar i takt med att förtroende och mandat snävas in.

Hugga, säger jag. Varför låter vi sådant fortgå?

Är det rädsla? Rädsla från alla håll; från stukade medarbetare och tilltufsade chefer ända upp till högsta ledningen. Så länge allt fungerar blir översittaren kvar i strålkastarljuset i ensamt majestät. Och ingen behöver röra i det svåra...

Men ängsligast av alla är nog buffeln själv; livrädd att förlora makten, livrädd att inte vara bäst ellr att själv falla offer för andras fula grepp. För vi tenderar att bedöma andra utifrån vårt eget agerande och då är det bättre att förekomma än att förekommas.

Ledarskribenten fortsätter "... han drog sig inte för att låta sitt självhävdelsebehov gå ut över kamraterna i regeringen och till och med sina närmaste förtrogna..."

Tja, vad säger man. Förbrukade, förtalade och försvunna medspelare i det som skulle vara ett lag, inte konstigt att det blir sårbart.

Frågan kvarstår - VARFÖR blundar vi för dessa ledare, var vi nu än råkar hitta dem? Snabb och säker utväxling av resultat. På kort sikt ja. Men sedan då?

Det kan bli ett högt pris att betala. Och inte speciellt trevligt medan det pågår...