Bryta ihop för att orka gå vidare...

Man måste bryta ihop då och då för att orka gå vidare...

Mark Levengoods kloka fundering. Nej, jag har inte brutit ihop men definitivt gått i ide. Vaknar vid 10, pratar lite med Castro som kurar intill mig på täcket, ligger kvar och tittar ut på den klara vinterhimlen utanför fönstret.

Går upp en sväng, morgontoa, tillbaka till sängen. Vad ska jag göra idag? Ingenting. Absolut ingenting.

Nej, det är inte tråkigt. Jag tål bara inte stress längre. Fyra månader av intensivt jobbande och plötsligt börjar hela världen snurra. Kroppen säger ifrån. Synd, för det är något som alltid varit en av mina paradgrenar; intensivstress utan återhämtning.

Men det var ju så himla KUL, att vara mitt i där allt snurrar som snabbast. Runt, runt, fortare och fortare. Jag VAR någon. Tills PANG! Allt på sin spets. Självaste livet ingen självklarhet.

Nu tar jag det lugnare. Men det är svårt att bryta mönster, så lätt att känna sig utanför, att inte räknas som förr.

I veckan är jag kompledig och gör som sagt - ingenting. Läste någonstans att det tar minst lika lång tid att återhämta sig som man stressat. Det kan väl ändå inte stämma?

Kikar ut på eftermiddagssolen över grannens hustak. En långpromenad kanske, nej, lägger mig nog och läser istället.

Måste vila - för sedan, då jäklar...

Att lyssna är en konst

Jag minns när jag var liten. Tyst som en mus brukade jag njuta till de vuxnas småprat kring köksbordet. Godnattstunden med mamma var en höjdpunkt och jag och lillebror tjatade; mamma, berätta om kriget. Och hon berättade, om släktingarnas hus där på andra sidan älven som försvann i lågorna, om barnen som evakuerades tillsammans med mammorna och de få tillhörigheter som de kunde få med sig.

Till pappas pojkminnen lyssnade jag, allt från tunga dagspass på dyngsur myrslåtter till lättsamma fotbollsminnen från grannbyarna, medan granskogen susade förbi utanför PV:ns sidoruta.

På morfar lyssnade jag allra helst. Han kunde allt om tider som flytt. Om vallonerna som kom resande med fartyg ända bortifrån Belgien för att idka järnbruk uppe i Norrbotten. Alla släktnamnen kunda han härleda. Och allt hade han hört berättas när han var liten och nu förde han det vidare. Oj så mycket han kunde morfar men det var aldrig någon vuxen som hade tid. De hade fullt upp med sitt där i 60-talet som snurrade på medan morfar sög på sin pipa ute på bron, spanade ut över ängarna och lät minnena flöda.

Allra mest spännande var det när de vuxna plötsligt sänkte rösterna och pratade med små bokstäver. De fick jag långa öron. Då var det mycket jag fick veta, mycket sådant som jag inte borde.

Men jag vet inte vad som hände. Plötsligt var "jag" och "mitt" viktigare, skulle vädras och mätas med alla andras. Från den tysta inkännande till en ständig sändare. Vart tog lyssnandet vägen?

För det är en alldeles speciell konst, att släppa jaget och bli betraktare. Att stanna till och bara vara. Lite frustrerande till en början. Men man försvinner faktiskt inte, man hörs bara inte.

Häromdagen bestämde mig för att vara knäpptyst en hel fikarast. Det var inte lätt. Men det är mycket man lägger märke till, hos andra och inte minst hos sig själv.
I tystnaden mellan orden vilar många sanningar. Bara man vågar möta dem.