Att lyssna är en konst

Jag minns när jag var liten. Tyst som en mus brukade jag njuta till de vuxnas småprat kring köksbordet. Godnattstunden med mamma var en höjdpunkt och jag och lillebror tjatade; mamma, berätta om kriget. Och hon berättade, om släktingarnas hus där på andra sidan älven som försvann i lågorna, om barnen som evakuerades tillsammans med mammorna och de få tillhörigheter som de kunde få med sig.

Till pappas pojkminnen lyssnade jag, allt från tunga dagspass på dyngsur myrslåtter till lättsamma fotbollsminnen från grannbyarna, medan granskogen susade förbi utanför PV:ns sidoruta.

På morfar lyssnade jag allra helst. Han kunde allt om tider som flytt. Om vallonerna som kom resande med fartyg ända bortifrån Belgien för att idka järnbruk uppe i Norrbotten. Alla släktnamnen kunda han härleda. Och allt hade han hört berättas när han var liten och nu förde han det vidare. Oj så mycket han kunde morfar men det var aldrig någon vuxen som hade tid. De hade fullt upp med sitt där i 60-talet som snurrade på medan morfar sög på sin pipa ute på bron, spanade ut över ängarna och lät minnena flöda.

Allra mest spännande var det när de vuxna plötsligt sänkte rösterna och pratade med små bokstäver. De fick jag långa öron. Då var det mycket jag fick veta, mycket sådant som jag inte borde.

Men jag vet inte vad som hände. Plötsligt var "jag" och "mitt" viktigare, skulle vädras och mätas med alla andras. Från den tysta inkännande till en ständig sändare. Vart tog lyssnandet vägen?

För det är en alldeles speciell konst, att släppa jaget och bli betraktare. Att stanna till och bara vara. Lite frustrerande till en början. Men man försvinner faktiskt inte, man hörs bara inte.

Häromdagen bestämde mig för att vara knäpptyst en hel fikarast. Det var inte lätt. Men det är mycket man lägger märke till, hos andra och inte minst hos sig själv.
I tystnaden mellan orden vilar många sanningar. Bara man vågar möta dem.