Lyssnar på vacker julkör på CD. Såå vacker så tårarna vill tränga fram och tankarna zoomar ut till något långt borta, större och viktigare än här och nu.
Viktigare än julstädning och oron över att inte hinna klart på jobbet, hinna handla och baka och steka.
Där i det ut-zoomade, en aning närmare stjärnorna och allt det som var och kommer att bli, får jag perspektiv. Det är skönt med perspektiv - och välgörande, tänker jag framför fyra tända ljus på köksbordet och känner hur nackmusklerna långsamt tänjs ut och axlarna sjunker ner.
Plötsligt längtar jag efter tro. En tro på något stort, viktigt och gott. Något som ställer in riktningen på kompassen och gör det lättare att navigera bland alla vassa klippor och blindskär.
Många gånger har jag längtat. Inte minst nu, när det är svårt att hitta färdriktningen bland alla nya strömningar i ett alldeles nytt landskap. Där det är svårt att behålla tankarna klara och rena. Så mycket oväsentligt som pockar på.
En gång trodde jag. På ett samhälle som tog hand om och villa så många som möjligt väl. Som inneslöt snarare än uteslöt. Det var inte alls länge sedan.
Framför de tända ljusen längar jag. Efter vad vet jag inte riktigt. Kanske efter andlighet. Det är nog vad jag behöver. Massor av andlighet.
