onsdag 3 juli 2019

Män i grupp som ältar problem - äntligen!

Clintan - ensam och stark

Lyssnar på Erik Niva i Sommar. Sportjournalisten ni vet. Starkt och grymt ärligt. Det är mycket som berör, inte minst hans minnen från Malmberget. Gruvsamhället som slukades ner i "hålet", och med det även mitt barndomshem på Prinsgatan. Han berättar om skolkamraterna, som inte orkade utan hoppade från höghuset. Det blev så vanligt att balkongerna plomberades.

Här sitter jag efteråt med ett kvardröjande svid i hjärtat. Inte bara för alla unga som försvann, utan för Erik, han verkar så ensam.  Han är väl medveten om det och säger också att det är hans största svaghet. Att hans "lonely rider-mentalitet" en dag kan bli hans fall. Någon gång i framtiden...

Det där väcker min storasyster-reflex. Här behöver en kvinna med stort och moget hjärta rycka in. Någon som försöker korka upp, som kan få det instängda att försiktigt börja sippra ut. Någon som tar hand om det som kommer....

Jag känna många "Erik Niva". Och jag är en obotlig storasyster.

Hur många män har jag inte sett famla, försökt klä det där besvärliga där inne i något slags begripliga ord. Som känner sig handfallna, missförstådda, oförmögna. Kanske rent av överkörda av mig och andra vältaliga kvinnor med tillgång till det där gåtfulla. Den där trollformeln. Kanske är det enklare att se det som en elektrisk ledare mellan det som rör sig där inne och det som kommer ut i begripliga signaler, formulerade med hjälp av tunga, läppar, munhåla.

Men det knyter sig. Så jobbigt det måste kännas.

Läste en artikel i DN med rubriken "Män som sitter i grupp och ältar problem är det fånigaste man kan tänka sig". Krönikören Kristofer Ahlstöm kände sig precis så som han inte ville bli: inbunden, emotionellt omogen, en som måste tolkas och peppas och tas om hand. Och vem var det som tog om hand? Jo kvinnor. Storasystrar som jag.

Han kollade i kompisgänget och mycket riktigt, känslor pratade de inte med andra män om. Möjligen flickvännen, i bästa fall.

Så sårbar man måste känna sig, tänker jag.

Och det är säkerligen inte ovanligt, även om jag tycker att de yngre killarna visar en klart positiv trend. Minns att min egen far, på frågan om han någonsin berömde min bror (som är jätteduktig och bra på alla sätt), och han svarade; "Nej, jag kan inte. Det går bara inte." Men till mig kunde han berätta  hur stolt han var. Åhhh.... Naturligtvis ryckte storasyster in och berättade för brorsan vad pappa sagt. Det är jag som är den där förbindelsen, från någons inre till en annans.

Krönikören i DN löste problemet. Nu träffas han och killgänget en gång i månaden och dricker bärs och snackar om allt; prestationskrav, relationer, ledan, familjen, om livet självt. Vi kvinnor som enligt Ahlström varit grovjobbare i känsloarbete, kan lätta på bördan något och ta hand om vårt eget inre.

Det är kanske det Erik Niva och ni andra som behöver, ska göra. Träffas och börja prata. Till en början hjälper det nog med bärs, rätt många enligt Ahlström. Men det är inget trolleri, det räcker med träning. Och en smula mod.







torsdag 27 juni 2019

Om att killgissa - och andra sanningar



Dag två av semestern läser jag DN noga medan jag njuter av lunchen; lättfil med körsbär, melon och nektarin. Mums.

En rubrik som jag hittar på "Insidan" fångar mitt intresse.
   
"Studie - välbärgade pojkar överskattar sig själva mest." 

Artikeln handlar om begreppet ”killgissa”. Det här är ju superspännande tänker jag och läser med stort intresse, ja rentav förtjusning, vidare. 

Mycket riktigt. Studien som är gjord på 40 000 femtonåriga pojkar visar att övertron på den egna förmågan visar sig redan i tonåren. Och, kanske inte helt överraskande, speciellt bland de mycket välbeställda gossarna. 

Mähä. Ingen överraskning direkt, tänker jag och ser framför mig välputsade överklassgossar i olika åldrar som uttalar sig i teve om väldigt viktiga saker och ganska ofta om bolagsaktier och börskurser. Är det en av egenskaperna som tagit dem framåt – förmågan att "killgissa"? Kan det i så fall vara så, att sonen till en truckförare på SSAB killgissar mindre eller om mindre viktiga ämnen? Eller är han inte lika tvärsäker? För tvärsäkrast av alla femtonåringarna i studien är de "förmögna pojkarna", läser jag.

Hmm. Hur ska man tolka det här? 

För killgissa, det är väl något vi alla kvinnor och tjejer känner till. Tvärsäkra påståenden som serveras som ett självklart konstaterande. Man tror ju på det. Jag tror på det. Jag tänker osökt på min man P. Först och främst är han bra på att ”killveta”. Jag vet inte någon som är en sådan kalenderbitare och påläst på nästan allt. 

När jag första gången kom på honom med att, på det där självklara sättet som fakta serveras, faktiskt fara med, om inte ren osanning, så en något svajig sanning, blev jag överraskad. Va? P, min man, som jag alltid trott på, som både jag och barnen alltid vänt oss till när vi behöver ”veta” något. Men jodå, han killgissar han också.   

Nu har han ju aldrig sorterat in under de förmögna gossarnas skara, så det är ju inte ofta alls. Men som sagt, det händer.

(Om du nu mot förmodan läser min blogg så säger jag; "Jo jag vet, du är supersmart och kunnig, men någon gång så har jag faktiskt kommit på dig. Så det så.)

Undrar hur många killgissningar man gått på under åren. På engelska är motsvarande begrepp "mansplain". Det låter mer som att få saker förklarade för sig på det där tvärsäkra sättet. Det är ju ännu värre. Jag har alltid varit dålig på att ta instruktioner.

Men nu är det slut. Nu är det bevisat. 

Hädanefter kommer jag att hålla mig skeptisk till tvärsäkra uttalanden från er män. Åtminstone från er som en gång varit femtonåriga förmögna gossar. 


Men mig kan ni lita på. Alltid....

PS: Tjejer killgissar också, men mest i USA.


måndag 24 juni 2019

Håll din glöd levande - om entreprenörskap och fördomar





Sitter hemma vid köksbordet och ser solstrålarna leta sig fram mellan regnmolnen. Sommar och ledigt. Tid att tänka.

Och att lyssna till Sommar, i dag med "Blondin-Bella"som berättar om sin barndom, som inte alls var lätt, och om sin passion för att starta företag. Ja, hon säger "starta", inte driva eller vårda. En verklig entreprenör uppenbarligen.

Oops, tänker jag som just kastat loss efter 32 år i offentliga sektorn och blivit "fri"; i mitt fall konsult. Är det sådär jag borde vara?

Jag lyssnar på Löwengrips enorma driv och resan från en ensamboende 14 åring till framgångsrik businesskvinna. Nu har hon vuxit ur Stockholms och Sveriges trånga kostym och ska ut i världen.

- Håll din glöd levande, säger hon.

Ja, det är väl precis det jag försöker göra, hålla min glöd levande. Jag behöver förändring för att utvecklas, lära nytt, känna nytt. Men det där med företagande vet jag inte. Är det egentligen min grej? Någon passionerad Löwengripare kommer jag aldrig att bli.

Jag är inte rädd för att jobba hårt, producera, leverera enligt skarpa tidplaner. Det är ju inte svårt, tänker jag. Bara att jobba på och bita ihop, även om trycket konstant ökat i offentliga arbetslivet.

Men företagande? Att behöva sälja mig och mina kunskaper - det är en riktig utmaning!

Jag har väl aldrig funderat desto mer på Blondin-Bella eller hennes bloggar. Antagligen haft en massa förutfattade meningar om henne och andra Reinfeldtshyllande "pappa betalar-gossar" med backslick och smällande champagnekorkar i fyrsiffriga prisklasser och tjejer med plutande läppar och likadana blonda, raka frisyrer vars högsta mål är att festa med prinsessan Madelene.
Fördomar - ja absolut!

Förra veckan köpte jag en ögon-creme på apoteket. "Conceals dark circles", står det på tuben som inte var helt billig. Först nu slår det mig att märket är, just det, Löwengrip. Hon har verkligen lyckats den där Isabella Löwengrip. En riktig affärskvinna med lite ADHD och drag av Aspberger. berättar hon just i radion.

Tja, vi får se hur det går för mig. En helt vanligt, måttligt intressant person, utan behov av att revanscherna en taskig barndom men med lång erfarenhet och ihärdigt inarbetade kunskaper.

- Hallå, här är jag! Behöver ni hjälp?

I sommar ska jag träna. Börjar med släkten, det känns lagom utmanande.

/ Maggan

söndag 13 januari 2013

Om vikten av Nivea och att gråta ut

Mina tre viktigaste levnadregler:

1. Ställ aldrig kafffemuggen eller annan vätska på pianot!

Katastrof, om mitt älskade piano skulle bli förstört. Jag blir alldeles kall när någon av tangenterna bråkar och plötsligt stumnar. Det har gått att fixa, hittills. Pianot bär så många minnen. Och symbolik. När jag var liten fanns pianon bara hos vissa familjer, som hade stora luftiga vardagsrum med parkettgolv och matsalsmöbler med kristallkrona. Det hade inte vi. Men en dag, när vi flyttat från lägenhet till ett "egnahem" som pappa byggt helt själv, hände det. Plötsligt förkunnade pappa: "Vi ska köpa ett piano!".

Och så blev det. Vilken lycka! Hela familjen åkte iväg till Åhrströms Piano mitt emot Hamnmagasinen och där inhandlades det näst finaste pianot som fanns, ett Schimmel var inte att tänka på. Det blev ett rakt, kantigt Rösler med blänkande tangenter och vacker klang, tillvkerat i något mellanbrunt träslag och säkert var det en uppoffring för mamma och pappa. Och kanske någon slags markör...

Nuförtiden står det hemma i vardagsrummet och det är alldeles mitt. Och jag kan sätta mig och spela när helst jag har lust. Mitt piano är ägodel No 1. Till och med viktigare än skorna:) Och ingen jäkel får ställa kaffekoppen på locket, eller hacka hårt på tangenterna, för då jäklar!


2. Smörj ögonfransarna med Nivea varje kväll.

Viktig levnadsregel som min mamma lärt mig. Och det funkar. Fransarna håller sig långa och friska. När jag var liten fick jag ibland uppskattande kommentarer av de vuxna, som; "Vilka vackra, bruna ögon hon har", eller "Vilka ögonfransar!" Jag behövde det, med tanke på att jag hade Malmbergets sötaste lillebror med världens charmigaste skrattgropar, som vann alla granntanters hjärtan. Om jag blinkade med ögonfransarna kunde jag synas lite grann, trots att jag var både tanig och blyg.

Ögonfransar är viktiga. De skyddar och ramar in. "Smörj in dem varje kväll", sa mamma när jag var tonåring, "så växer de och blir långa och fina." Ögonen är nummer ett, min viktigaste kroppsdel. Eller nja förresten, benen är ju viktigare, och armarna, och händerna och munnen som jag pratar med, och hjärnan som kan forma tankar och ta emot stimuli. Jag tar tillbaka "viktigast". Men de är en del av mitt "varumärke", som vi säger idag, fast vi pratar om levande människor med både kropp och själ.

Alltså, obligatorisk insmorning med Nivea varje kväll - lika viktigt som tandborstning.

3. Gråt ut när du är ledsen - så skapas plats för ny glädje.

Sist men viktigast: se till att släppa ut sorgen med jämna mellanrum. Lär dig känna efter, så du vet vad du egentligen känner. Tänk att det ska vara så svårt. Det har tagit många år att lära mig att gråta. Att förstå när jag är ledsen och inte godissugen, ängslig, rädd eller überhurtig. Gråt är supereffektivt för att kunna fylla på med ny glädje. Och det håller ångesten i chack.

När barnen var små och jag såg att de svalde och bet ihop om tårarna, brukade jag säga;:
"Gråt när du är ledsen. Tårar är som klara diamanter när de rinner ned för kinderna. Men om man stänger dem inne, blir de till små, svarta stenar i hjärtat". Det tycker jag var väldigt klokt sagt. Kanske den viktigaste lärdomen jag gett dem.
Så gråt!


Tja, det är mina tre viktiga levnadsregler. Behöver man fler?


söndag 9 december 2012

På julfest med saknade vänner

Julbord på Nordkalottcenter tillsammans med föreningen. Två långbord fyllda med festlädda människor från Blodcancerföreningen i Norrbotten.

Vi sitter där bland de uppdukade faten och försöker samtala över silltallrikar och julmustglas till konfrensierens hurtiga tillrop, som en auktionsutropare på loppmarknad. "Hallå, kom igen nu! Huuur duktiga är Lust?, som sånggruppen heter som uppträder. Och vi applåderar artigt och ler tillsammans med IT-firmor och transportföretag, "Jaa, vi haar kul"!

Jag känner människorna i föreningen rätt väl vid det här laget. I mer än tio år har vi träffats; Margot, Pär, Richard , Claes och alla de andra. Den äldste, Doroty, har blivit skör och än mer lomhörd, och snubblar i trappan till festlokalen, men är "still going strong", Och det är vi alla väldigt bra på, going strong. Man blir stark om man överlever,. Och skör samtidigt.

Vi vet ju hur nära det var. Hur det som alltid varit självklart, på ett ögonblick med några fackmannamässigt sakliga ord från en vitrockad läkare, omkullkastar allt. Pang! Vi vet. Och vi frågar varandra hur vi mår och berättar om bortopererade mjältar, nya tunga "kurer", trombocytnivåer som är farligt låga men också det positiva: "Det är bra! Jag fick godkänt på senaste halvårsbesöktet." Och vi ler lättade eller medkännande för allt vi kan göra är att finnas där.

Jag lyfter blicken och ser en man gå iväg mot efterrättsborden. Plötsligt känner jag igen honom och det kramar till i hjärat. Det är Ingelas far. Hon som gick bort för tre år sedan, inte på grund av cancern utan sviterna av stenhårda behandlingar. Hon, vars son vi sett sedan han var fem och glatt sålde lotter vid våra sammankomster. Lilla Jens som nu är sjutton och har nyfärgat hår och första flickvännen intill sig.

När jag ser Ingelas pappa bland godisborden minns jag kyrkan den där sommardagen. Kistan där framme och fotot på Ingela med blankt hår och med runda kinder, frisk och stark. Där stod vänner och anhöriga stumma i sorg. Och pappan. Förkrossad och bruten. Förkrympt. Och plötsligt blir det så tydligt, alla de som inte är med oss längre. Tomheten överrumplar och tårarna går inte att hejda.

Då hörs auktionsutroparen igen; "Kom igen, Blodcancerföreningen i Norrbotten" och nu är det meningen att vi ska tjoa högre än alla långtradarchaffisar och IT-konsulter tillsammans, för nu ska det tävlas!

Nej, jag ropar inte. Jag förblir tyst och torkar diskret ögonen med den julröda servetten.

Intill mig pussar Jens på söta flickvännen och Ingelas pappa njuter av ischokladen och kaffet.

Det är det enda vi kan göra - gå vidare och vara rädda om varandra. Och minnas dem som en gång var.













fredag 7 december 2012

Kvinnliga förebilder - närmare än man tror!

Jag är ju som ni vet på jakt efter kvinnliga förebilder. Kan konstatera att man inte ska gå över ån efter vatten!

Efter en supertrevlig middag med god mat och rikligt med dryck, har jag flera nya förlsag på min lista.

En av desssa superkvonnor är Elsiabeth. Alltså, Elisabeth! Hon är ju helt fantastisk. Hon är en självskriven kandidat, inte vilken som helst. Hon har hjälpt många kvinnor att komma fram, må vara inom forskning eller ledande positioner. Elisabeth, en pärla. Hon om någon ger energi att se framåt. En kvinna fylld av kraft och som dessutom är klok och vacker. Nej. hon är inte vacker, hon är jävligt snygg!"!! Inte helt oviktigt i min jakt på förebild....

Men nu är jag lite lätt dragen och får återkomma under helgen när jag är nykter och fräsch i tanke och reflektion...

Tills dess, en väldigt god natt!.

torsdag 6 december 2012

Om en resa - och att förenas i en livssorg

Vad var det som hände på den där tågresan som jag skrev om i förra bloggen....

Efter att ha pratat asiatisk kampsport, österländsk filosofi samt fått  halva LTUs lärarkår recenserad, var det hög tid för en kaffe.

I den fullpackade restaurangvagnen gled jag ner på den enda lediga platsen och började småprata med sällskapet, en dam och två herrar. Mannen med rondör visade sig vara SJ-anställd och försvann snart. Damen och den andre herrn var ett par.

Efter sedvanliga "Var kommer ni ifrån" och "Jasså, ni ska besöka din födelsestad Kiruna" blev samtalen allt personligare i takt med att skogarna djupnade. Hur de träffades i Danderyd där hon jobbade en sommar som mycket ung. De hade båda intressanta yrkeskarriärer bakom sig. Mannen, som hade lite svårt med talet, berättade omständligt om uppbyggnad av flyktingförläggningar, departementsjobb och resor jorden runt. Kvinnan hade bl a varit intensivvårds-syrra vilket alltid är intressant. Av intensivvård har jag ju tyvärr en del erfarenhet.

Det hade börjat glesna mellan borden när jag över tredje pappmuggen kaffe frågar om de har några barn.
"Vi hade två", svarar kvinnan. "Men vår dotter dog", och jag ser smärtan i hennes ögon.

Det är här samtalet tar en annan vändning. Deras enda dotter Petra, insjuknade i cancer 2000, samma år som jag, och, visade det sig, i Hodgkins lymfom precis som jag. Men Petra hörde till dem som inte klarade det. Petra dog en varm sommardag, 30 år gammal.

Där satt vi i den halvtomma restaurangvagnen och pratade och grät till tågets gungande. Jag fick veta mycket om den anhöriges smärta, att som mamma och pappa förlora sin dotter "mitt i livet".
"Nej, sorgen går aldrig över, den finns alltid med", förklarade kvinnan, som visade sig heta Yvonne.
Och kanske är det så, att det barn man förlorat finns med en lika intensivt, nästan intensivare, i varje stund, varje handling, varje vardag, julafton, påskafton och sommardag, resten av livet.

Och det kändes som att hon satt där med oss, Petra, och lyssnade till vårt samtal.
"Sista dagen hon levde åkte vi till Skövde för att köpa glass", sa Yvonne och log lite vid minnet av den där glassen som rann och rann ner för Petras hand i värmen.
"Nästa gång ska jag köpa en Piggelin", hade hon skojat.

Men det blev aldrig någon mer glass för Petra.

Så märkligt livet är, och än märkligare döden. Mina barn har sin mamma kvar, Petras föräldrar förlorade sin dotter. Men jag vet, att när krafternasinar och kroppen inte orkar med mer cellgifter, strålning, cortison och plågor, då känns döden faktiskt inte som det värsta.

Det kan kännas som en tröst, att vi får dö bort från smärtor och plågor, när allt är testat och det inte finns något mer att göra. Det motsatta vore fruktansvärt. Så tänker jag, och det sa jag till Petras mamma. Jag vet inte om det var någon tröst, men det var alldeles sant.

Och det kändes faktiskt som att det var meningen, att vi skulle träffas där i den överfulla restaurangen och ha det där samtalet. .

Det finns stunder då det känns  lite mindre ensamt, att vara människa.


/ I samband med Petras död fick hennes pappa Parkinson, därav det långsamma talet.