Stand up for your rights

Nu har det hänt, och ni ska veta att det känns lite ovant.

Jag har ställt mig upp och sagt vad jag tycker!

Nåja, det är väl inget ovanligt i och för sig, att höja rösten och försvara den som är svagare, orättvist behandlad eller själv inte kan eller vågar. Men nu har jag försvarat någon som många gånger fått stryka på foten, som jag ofta avfärdat och tänkt att - nej, jag låter det passera, det var nog inte illa menat, egentligen.

Men ÄNTLIGEN. Tänk att det har tagit så lång tid.

Jag har nämligen börjat hävda min egen rätt, börjat tala om hur jag känner. Det känns oförskämt bra. "Jag blev ledsen när du sa..." eller "Jag känner mig osynliggjord för att..."
Det krävs en del mod ska jag säga, men effekten är slående.

Det ligger tydligen något avväpnande i det där "jag känner...", när det sägs uppriktigt och utan anklagelse. "Jag sitter här i bilen på väg hem och känner mig så frustrerad...", sa jag till chefen när jag ringde upp på väg hem igår. Jag berättade och hon lyssnade. Jag tror till och med att hon förstod.

Om nu omgivningen reagerar på min plötsliga uppriktighet så har den ändå störst effekt på mig själv. Jag känner mig rakryggad och ärlig, befriad från en massa onädigt ältande; "Vad menade hon med det egentligen?", "Varför sa jag inget?".

Hittills verkar ingen ha blivit speciellt sårad eller gått till motattack. Vad finns det att attackera? "Nej, det du känner är fel!" Är det något som är sant i denna världen så är det väl våra känslor. Dem äger vi och de är alldeles sanna. Dem kan ingen ta ifrån oss.

"Vad tycker du jag ska göra åt det?" undrade chefen i mobilen när jag bekänt mina frustrerade känslor.
"Tja, jag jag vet inte riktigt...", svarade jag.
Men jag kände mig stärkt och lättad när jag rullade in på uppfarten härhemma och såg fram mot fredagsmiddagen med ett glas vitt.

Tänk så enkelt det kan vara. Och så svårt.

Vad bidde det då? Det bidde ingenting!

Igår efter jobbet tittade jag in på videobutiken för att hyra några filmer. Gick där bland hyllraderna och spanade efter något intressant när jag stötte ihop med en gammal kurskamrat som genast drog iväg mig till en annan hylla längre bort.
- Har du sett den här? Den här är jättebra!
HOn höll upp fodralet till filmen "De ofrivilliga", en svensk rulle som jag definitivt hört talas om och som jag visste fått bra recensioner. Så bra, fredagskvällen räddad. Men lite konstigt att jag inte sett den, jag som brukar vara så snabb på att rycka åt mig allt nyutkommet försett med "skruvar och nycklar".
¨
Några timmar senare låg jag nedsjunken i soffan tillsammans med godispåsen. Men hallå! Vad var detta? Inledningsscenen tyckte jag mig känna igen, samma gjorde mannen. Kankse från någon filmrecension på teve tänkte jag och klickade mig hoppfullt vidare till nästa scen. Maria Lundqvist på den där pinsamma bussresan med den där jobbiga kvinnan som ville prata hela tiden. Vad fan! Jag måste ha sett filmen, fast jag inte kom ihåg händelseförloppet och inte slutet, men alla scenerna när jag såg dem.

Så här är det ofta och frågan infinner sig: Vad är det för idé? Att se en massa filmer och läsa böcker OM MAN ÄNDÅ INTE KOMMER IHÅG NÅGOT EFTERÅT? Är det bara njutning för stunden...

Diskuterar saken med mannen.
- Finns det kvar inom en tror du, bland alla samlade erfarenheter?
Ja, det tror han.
- Fast det är väl inte till någon nytta för en själv. Mer för barnen...

En massa förslösad tid, tillfällig njutning, känslor som väcks och släck - till ingen nytta. Känns ju inte bra alls!

Men någonstans inom oss måste ju varje litet frö, varje liten droppe, bidra på sitt sätt till den stora helheten, av det ständigt föränderliga jaget. Så måste det väl vara.

Och det är väl här barnen kommer in. På något sätt får väl de, indirekt, ta del av den stora erfarenhetsbank som vi jobbat till oss, generation efter generation... Det menar i alla fall mannen, som ligger med kudden på golvet och zappar mellan teve-kanalerna, i brist på filmupplevelse.

Jag säger som i sagan;
"Vad bidde det då?" Det bidde ingenting." Jag gick ut på långpromenad istället. Kanske lika gott det.

Too old to take shit

Solen lyser vårnyktert över de solkiga snöhögarna och blottar vår sunkbruna gärsmatta. Det är inte vackert. Obarmhärtigt är det, också inuti där allt möjligt gammalt gömt plötsligt tinar fram.

Jag som hade för mig att våren var glädjens tid. Minns asfaltfläckar och hopprep, brännbollsspel och sommarlovet som hägrade. Nu känns inte ens semester kul. Jo barnen kommer hem, men sedan då. Det är inte alls roligt att vara såhär himla vuxen.

Hittar inte ens något uppmuntrande i DN idag. Jo förresten, familjesidan presenterar en SAKLETANDE SMÅGRABB - Lasse Åberg, 70 år. Han berättar om sin vurm för att leta sådant andra inte ens lägger märke till, kul, om sin disney-samling och om sin alldeles egna konsthall med serietema. Ja men äntligen någon som fortfarande vet att ha kul.

I konsthallen säljs också några av hans böcker, bland annat en citatsamling. Tar genast till mig ett. Billy Wilders lär ha sagt följande - "I´m too rich and too old to take shit."

Tack för den säger jag. Ja, det där med rich kan jag väl glömma men "Too old to take shit..." köper jag. Det är bra. Se där, en fördel med att bli äldre i alla fall.

Visste ni förresten att Lasse Åberg var klippdocka i Husmodern på 60-talet, med två uppsättningar kläder och allt. Det ni.