Stand up for your rights

Nu har det hänt, och ni ska veta att det känns lite ovant.

Jag har ställt mig upp och sagt vad jag tycker!

Nåja, det är väl inget ovanligt i och för sig, att höja rösten och försvara den som är svagare, orättvist behandlad eller själv inte kan eller vågar. Men nu har jag försvarat någon som många gånger fått stryka på foten, som jag ofta avfärdat och tänkt att - nej, jag låter det passera, det var nog inte illa menat, egentligen.

Men ÄNTLIGEN. Tänk att det har tagit så lång tid.

Jag har nämligen börjat hävda min egen rätt, börjat tala om hur jag känner. Det känns oförskämt bra. "Jag blev ledsen när du sa..." eller "Jag känner mig osynliggjord för att..."
Det krävs en del mod ska jag säga, men effekten är slående.

Det ligger tydligen något avväpnande i det där "jag känner...", när det sägs uppriktigt och utan anklagelse. "Jag sitter här i bilen på väg hem och känner mig så frustrerad...", sa jag till chefen när jag ringde upp på väg hem igår. Jag berättade och hon lyssnade. Jag tror till och med att hon förstod.

Om nu omgivningen reagerar på min plötsliga uppriktighet så har den ändå störst effekt på mig själv. Jag känner mig rakryggad och ärlig, befriad från en massa onädigt ältande; "Vad menade hon med det egentligen?", "Varför sa jag inget?".

Hittills verkar ingen ha blivit speciellt sårad eller gått till motattack. Vad finns det att attackera? "Nej, det du känner är fel!" Är det något som är sant i denna världen så är det väl våra känslor. Dem äger vi och de är alldeles sanna. Dem kan ingen ta ifrån oss.

"Vad tycker du jag ska göra åt det?" undrade chefen i mobilen när jag bekänt mina frustrerade känslor.
"Tja, jag jag vet inte riktigt...", svarade jag.
Men jag kände mig stärkt och lättad när jag rullade in på uppfarten härhemma och såg fram mot fredagsmiddagen med ett glas vitt.

Tänk så enkelt det kan vara. Och så svårt.