NEJ till solidaritet

Det var lättare att vara demokrat när majoriteten tyckte som jag!

Försöker stilla min frustration över läget i landet Sverige. "If you can´t beat them, join them." Det kanske det man borde göra, sluta kämpa emot och gå med i gänget Reinfeldt och Borg. Det kan väl ändå inte vara så att 49 % av landets befolkning är alldeles bortkollrade.

Kanske Alliansen i djupet av sina rena hjärtan vill det här landet och dess folk väl. Innerst inne kanske de vill gott. Frågan är väl bara - gott för VEM?

Är det okej att rösta för växande klyftor? Är det ens demokratiskt? Ja uppenbarligen är vi fortfarande ett statsskick "där majoritetens vilja är bestämmande" (ja nästan i alla fall, med tanke på orosmolnen som dragit in över den Skånska slätten).

Men gamla, välkända begrepp som solidariet, är det fortfarande gångbart i svensk politik? Jag googlar:

Solidaritet: "Gemensamt ansvarig, som visar sammanhållning". Ja partierna inom Allianser verkar ju klara det galant. Om det också gäller mellan blocken får väl tiden utvisa. Men när det gäller sammanhållning med olika grupper i samhället, må vara etniska, geografiska eller sociala grupper som arbetslösa, sjukskrivna, ja då uppstår ju definitivt problem.

Slutklämmen på förklaringen av "solidaritet" lyder:
"Som ställer upp för andra." Och det är här Alliansen faller, åtminstone i mina ögon. Men det är väl bara en tidsfråga innan de gjort en retorisk vurpa av även den gamla arbetar-parollen och gjort det till ett av "den nya högerns" alla ihåligt surrande mantran.

Nej, solidariteten får vi nog odla i den privata sfären. För inte känns det väl bra när gamla vänner som en gång flyttade söderut för att få jobb och som jobbat heltid i hela sitt liv, nu med ljus och lykta letar efter fast försörjning. Som vet att när vikariatet på åtta månader tar slut, gör stämpeldagarna också det alldeles snart och då är den ringlande kön till närmaste socialkontor avgrundsnära.

Var är solidariteten då? Är det vi som råkar vara i "innanförskap" som ska samla ihop våra skattereducerade hundralappar och stötta. Är det så det är tänkt, för inte kan vi väl stillatigande stå bredvid och se vänner gå under? Men att ge är tillnärmelsevis inte så svårt som jag antar att det är att ta emot. I ett solidariskt land ska ingen tvingas stå med mössan i hand och buga tacksamt för den som ännu inte halkat utanför.

Sverige är utan tvekan fortfarande ett demokratiskt land, men om vi har valt att vara ett land där vi solidariskt "ställer upp för varandra" - icke.

Som sagt, det var lättare att vara demokrat när majoriteten tyckte som jag.

Med järnspett mot mina drömmar

Jag vill också tillhöra kultureliten. Sitta i teve-studio och tycka till om Viktiga Saker och ha skrivit en hel skottkärra full av böcker (för er som sett vackans Babel). Och folk är intresserade av just mina åsikter och jag är inte ett dugg rädd för vad andra ska tycka.

Att vara sådär olydigt besvärlig, komma med obekväma uttalanden som är så "himla rätt" och inte alls vara sådär välanpassad som jag gjort mitt bästa för att vara hela mitt liv. Jag hade ju kunnat sitta där och åtnjutit en Position efter en lång och väl ansedd kulturgärning. Om bara inte...

Jag tänker på den där tonåringen och det där upproret som började bubbla någon gång på gymnasiet. Som kom och gick i vågor, dock bara lagom lätta krusningar och sannerligen inga ursinnigt stormande hav.

Nu, vid halvlek, när jag är närmare den där inre tonåringen än någonsin förr, vill jag ta ett stadigt tag om hennes axlar och ruska till ordentligt.
"Vakna upp! Det här är Ditt liv! Ta reda på vad du vill. Våga bejaka dina drömmar!"
Så skulle jag säga åt den där tonårsflickan.

Men om jag hade valt helt fritt utan någons outtalade förväntningar och utan att invänta någons godkännande, om jag bara vågat tro lite mer, undrar vem jag varit då. Eller du? Om inte...

Kanske, kanske hade jag gjort det där som jag inte hade några ord för, som jag inte ens vågade drömma om på riktigt. Om jag inte så motståndslöst inrättat mig i ledet.

Förr brukade pappa säga: "Om inte OM hade funnits så hade jag hoppat med järnspett över Stilla Oceanen." Då förstod jag inte riktigt vad han menade.

Nu förstår jag. Och kanske hade vi alla varit där, levt vår dröm, om bara inte...

Undrar vad det hade gjort för skillnad.

Hjälp - min man bantar!

"Men såg du inte signalerna?"
Jag vet inte hur många väninnor jag förundrat ställt frågan till, när de plötsligt, "helt utan förvarning", blivit lämnade efter massor av år tillsammans. Lade de inte märke till förändringen, det plötsliga intresset för motion och fitness. Eller att rätt färg på slipsen på morgonen plötsligt blev så viktigt.
Nej, tydligen gjorde de inte det - lade märke till signalerna. Och det gjorde ju inte vi andra heller, förrän senare med facit i hand.

Men nu är det mig och mitt äktenskap det gäller. Och jag ser ju signalerna. Min man som med åren odlat en trivsam rundör kring midjan, struttar plötsligt omkring här hemma och är oförskämt smal och fräsch. Riktigt snygg ska jag säga.

Tolv kilo lättare. Samma karl i koncentrerad form. Och det är väl bra det. Inte minst för insidan. Självklart.

Men när jag nämner min mans plötsliga uppryckning på jobbet eller bland väninnorna, skrockar en och annan lite olycksbådande: "Passa dig!", och nickar menande.

Jag vet inte vad jag ska tro. Men vi är inte i fas, det är då ett som är säkert. Han smal och fräschare än på flera år medan jag lagt på mig, fräser till av plötsligt uppblossande ilska medan svetten lackar i pannan. Ja ni fattar.

Som sagt. Jag ser signalerna, men vad gör jag. Ingenting. Förlitar mig på att jag fortfarande är hans stora kärlek, hans ögonsten. För så kommer det väl alltid att vara?

Så jag flänger runt i mjuka stretchjeans med löst sittande klänningar i lager på lager medan han utan problem ålar sig in i smala Lindeberg-jeans och drar åt skärpet flera snäpp extra.

Roller förändras med åren. Så är det.
Det är väl bara kärleken som består...