"Men såg du inte signalerna?"
Jag vet inte hur många väninnor jag förundrat ställt frågan till, när de plötsligt, "helt utan förvarning", blivit lämnade efter massor av år tillsammans. Lade de inte märke till förändringen, det plötsliga intresset för motion och fitness. Eller att rätt färg på slipsen på morgonen plötsligt blev så viktigt.
Nej, tydligen gjorde de inte det - lade märke till signalerna. Och det gjorde ju inte vi andra heller, förrän senare med facit i hand.
Men nu är det mig och mitt äktenskap det gäller. Och jag ser ju signalerna. Min man som med åren odlat en trivsam rundör kring midjan, struttar plötsligt omkring här hemma och är oförskämt smal och fräsch. Riktigt snygg ska jag säga.
Tolv kilo lättare. Samma karl i koncentrerad form. Och det är väl bra det. Inte minst för insidan. Självklart.
Men när jag nämner min mans plötsliga uppryckning på jobbet eller bland väninnorna, skrockar en och annan lite olycksbådande: "Passa dig!", och nickar menande.
Jag vet inte vad jag ska tro. Men vi är inte i fas, det är då ett som är säkert. Han smal och fräschare än på flera år medan jag lagt på mig, fräser till av plötsligt uppblossande ilska medan svetten lackar i pannan. Ja ni fattar.
Som sagt. Jag ser signalerna, men vad gör jag. Ingenting. Förlitar mig på att jag fortfarande är hans stora kärlek, hans ögonsten. För så kommer det väl alltid att vara?
Så jag flänger runt i mjuka stretchjeans med löst sittande klänningar i lager på lager medan han utan problem ålar sig in i smala Lindeberg-jeans och drar åt skärpet flera snäpp extra.
Roller förändras med åren. Så är det.
Det är väl bara kärleken som består...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar