Jag vill också tillhöra kultureliten. Sitta i teve-studio och tycka till om Viktiga Saker och ha skrivit en hel skottkärra full av böcker (för er som sett vackans Babel). Och folk är intresserade av just mina åsikter och jag är inte ett dugg rädd för vad andra ska tycka.
Att vara sådär olydigt besvärlig, komma med obekväma uttalanden som är så "himla rätt" och inte alls vara sådär välanpassad som jag gjort mitt bästa för att vara hela mitt liv. Jag hade ju kunnat sitta där och åtnjutit en Position efter en lång och väl ansedd kulturgärning. Om bara inte...
Jag tänker på den där tonåringen och det där upproret som började bubbla någon gång på gymnasiet. Som kom och gick i vågor, dock bara lagom lätta krusningar och sannerligen inga ursinnigt stormande hav.
Nu, vid halvlek, när jag är närmare den där inre tonåringen än någonsin förr, vill jag ta ett stadigt tag om hennes axlar och ruska till ordentligt.
"Vakna upp! Det här är Ditt liv! Ta reda på vad du vill. Våga bejaka dina drömmar!"
Så skulle jag säga åt den där tonårsflickan.
Men om jag hade valt helt fritt utan någons outtalade förväntningar och utan att invänta någons godkännande, om jag bara vågat tro lite mer, undrar vem jag varit då. Eller du? Om inte...
Kanske, kanske hade jag gjort det där som jag inte hade några ord för, som jag inte ens vågade drömma om på riktigt. Om jag inte så motståndslöst inrättat mig i ledet.
Förr brukade pappa säga: "Om inte OM hade funnits så hade jag hoppat med järnspett över Stilla Oceanen." Då förstod jag inte riktigt vad han menade.
Nu förstår jag. Och kanske hade vi alla varit där, levt vår dröm, om bara inte...
Undrar vad det hade gjort för skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar