Män i grupp som ältar problem - äntligen!

Clintan - ensam och stark

Lyssnar på Erik Niva i Sommar. Sportjournalisten ni vet. Starkt och grymt ärligt. Det är mycket som berör, inte minst hans minnen från Malmberget. Gruvsamhället som slukades ner i "hålet", och med det även mitt barndomshem på Prinsgatan. Han berättar om skolkamraterna, som inte orkade utan hoppade från höghuset. Det blev så vanligt att balkongerna plomberades.

Här sitter jag efteråt med ett kvardröjande svid i hjärtat. Inte bara för alla unga som försvann, utan för Erik, han verkar så ensam.  Han är väl medveten om det och säger också att det är hans största svaghet. Att hans "lonely rider-mentalitet" en dag kan bli hans fall. Någon gång i framtiden...

Det där väcker min storasyster-reflex. Här behöver en kvinna med stort och moget hjärta rycka in. Någon som försöker korka upp, som kan få det instängda att försiktigt börja sippra ut. Någon som tar hand om det som kommer....

Jag känna många "Erik Niva". Och jag är en obotlig storasyster.

Hur många män har jag inte sett famla, försökt klä det där besvärliga där inne i något slags begripliga ord. Som känner sig handfallna, missförstådda, oförmögna. Kanske rent av överkörda av mig och andra vältaliga kvinnor med tillgång till det där gåtfulla. Den där trollformeln. Kanske är det enklare att se det som en elektrisk ledare mellan det som rör sig där inne och det som kommer ut i begripliga signaler, formulerade med hjälp av tunga, läppar, munhåla.

Men det knyter sig. Så jobbigt det måste kännas.

Läste en artikel i DN med rubriken "Män som sitter i grupp och ältar problem är det fånigaste man kan tänka sig". Krönikören Kristofer Ahlstöm kände sig precis så som han inte ville bli: inbunden, emotionellt omogen, en som måste tolkas och peppas och tas om hand. Och vem var det som tog om hand? Jo kvinnor. Storasystrar som jag.

Han kollade i kompisgänget och mycket riktigt, känslor pratade de inte med andra män om. Möjligen flickvännen, i bästa fall.

Så sårbar man måste känna sig, tänker jag.

Och det är säkerligen inte ovanligt, även om jag tycker att de yngre killarna visar en klart positiv trend. Minns att min egen far, på frågan om han någonsin berömde min bror (som är jätteduktig och bra på alla sätt), och han svarade; "Nej, jag kan inte. Det går bara inte." Men till mig kunde han berätta  hur stolt han var. Åhhh.... Naturligtvis ryckte storasyster in och berättade för brorsan vad pappa sagt. Det är jag som är den där förbindelsen, från någons inre till en annans.

Krönikören i DN löste problemet. Nu träffas han och killgänget en gång i månaden och dricker bärs och snackar om allt; prestationskrav, relationer, ledan, familjen, om livet självt. Vi kvinnor som enligt Ahlström varit grovjobbare i känsloarbete, kan lätta på bördan något och ta hand om vårt eget inre.

Det är kanske det Erik Niva och ni andra som behöver, ska göra. Träffas och börja prata. Till en början hjälper det nog med bärs, rätt många enligt Ahlström. Men det är inget trolleri, det räcker med träning. Och en smula mod.

Om att killgissa - och andra sanningar

Dag två av semestern läser jag DN noga medan jag njuter av lunchen; lättfil med körsbär, melon och nektarin. Mums.

En rubrik som jag hittar på "Insidan" fångar mitt intresse.
   

"Studie - välbärgade pojkar överskattar sig själva mest." 

Artikeln handlar om begreppet ”killgissa”. Det här är ju superspännande tänker jag och läser med stort intresse, ja rentav förtjusning, vidare. 

Mycket riktigt. Studien som är gjord på 40 000 femtonåriga pojkar visar att övertron på den egna förmågan visar sig redan i tonåren. Och, kanske inte helt överraskande, speciellt bland de mycket välbeställda gossarna. 

Mähä. Ingen överraskning direkt, tänker jag och ser framför mig välputsade överklassgossar i olika åldrar som uttalar sig i teve om väldigt viktiga saker och ganska ofta om bolagsaktier och börskurser. Är det en av egenskaperna som tagit dem framåt – förmågan att "killgissa"? Kan det i så fall vara så, att sonen till en truckförare på SSAB killgissar mindre eller om mindre viktiga ämnen? Eller är han inte lika tvärsäker? För tvärsäkrast av alla femtonåringarna i studien är de "förmögna pojkarna", läser jag.

Hmm. Hur ska man tolka det här? 

För killgissa, det är väl något vi alla kvinnor och tjejer känner till. Tvärsäkra påståenden som serveras som ett självklart konstaterande. Man tror ju på det. Jag tror på det. Jag tänker osökt på min man P. Först och främst är han bra på att ”killveta”. Jag vet inte någon som är en sådan kalenderbitare och påläst på nästan allt. 

När jag första gången kom på honom med att, på det där självklara sättet som fakta serveras, faktiskt fara med, om inte ren osanning, så en något svajig sanning, blev jag överraskad. Va? P, min man, som jag alltid trott på, som både jag och barnen alltid vänt oss till när vi behöver ”veta” något. Men jodå, han killgissar han också.   

Nu har han ju aldrig sorterat in under de förmögna gossarnas skara, så det är ju inte ofta alls. Men som sagt, det händer.

(Om du nu mot förmodan läser min blogg så säger jag; "Jo jag vet, du är supersmart och kunnig, men någon gång så har jag faktiskt kommit på dig. Så det så.)

Undrar hur många killgissningar man gått på under åren. På engelska är motsvarande begrepp "mansplain". Det låter mer som att få saker förklarade för sig på det där tvärsäkra sättet. Det är ju ännu värre. Jag har alltid varit dålig på att ta instruktioner.

Men nu är det slut. Nu är det bevisat. 

Hädanefter kommer jag att hålla mig skeptisk till tvärsäkra uttalanden från er män. Åtminstone från er som en gång varit femtonåriga förmögna gossar. 

Men mig kan ni lita på. Alltid....

PS: Tjejer killgissar också, men mest i USA.

Håll din glöd levande - om entreprenörskap och fördomar

Sitter hemma vid köksbordet och ser solstrålarna leta sig fram mellan regnmolnen. Sommar och ledigt. Tid att tänka.

Och att lyssna till Sommar, i dag med "Blondin-Bella"som berättar om sin barndom, som inte alls var lätt, och om sin passion för att starta företag. Ja, hon säger "starta", inte driva eller vårda. En verklig entreprenör uppenbarligen.

Oops, tänker jag som just kastat loss efter 32 år i offentliga sektorn och blivit "fri"; i mitt fall konsult. Är det sådär jag borde vara?

Jag lyssnar på Löwengrips enorma driv och resan från en ensamboende 14 åring till framgångsrik businesskvinna. Nu har hon vuxit ur Stockholms och Sveriges trånga kostym och ska ut i världen.

- Håll din glöd levande, säger hon.

Ja, det är väl precis det jag försöker göra, hålla min glöd levande. Jag behöver förändring för att utvecklas, lära nytt, känna nytt. Men det där med företagande vet jag inte. Är det egentligen min grej? Någon passionerad Löwengripare kommer jag aldrig att bli.

Jag är inte rädd för att jobba hårt, producera, leverera enligt skarpa tidplaner. Det är ju inte svårt, tänker jag. Bara att jobba på och bita ihop, även om trycket konstant ökat i offentliga arbetslivet.

Men företagande? Att behöva sälja mig och mina kunskaper - det är en riktig utmaning!

Jag har väl aldrig funderat desto mer på Blondin-Bella eller hennes bloggar. Antagligen haft en massa förutfattade meningar om henne och andra Reinfeldtshyllande "pappa betalar-gossar" med backslick och smällande champagnekorkar i fyrsiffriga prisklasser och tjejer med plutande läppar och likadana blonda, raka frisyrer vars högsta mål är att festa med prinsessan Madelene.
Fördomar - ja absolut!

Förra veckan köpte jag en ögon-creme på apoteket. "Conceals dark circles", står det på tuben som inte var helt billig. Först nu slår det mig att märket är, just det, Löwengrip. Hon har verkligen lyckats den där Isabella Löwengrip. En riktig affärskvinna med lite ADHD och drag av Aspberger. berättar hon just i radion.

Tja, vi får se hur det går för mig. En helt vanligt, måttligt intressant person, utan behov av att revanscherna en taskig barndom men med lång erfarenhet och ihärdigt inarbetade kunskaper.

- Hallå, här är jag! Behöver ni hjälp?

I sommar ska jag träna. Börjar med släkten, det känns lagom utmanande.

/ Maggan