Om att killgissa - och andra sanningar

Dag två av semestern läser jag DN noga medan jag njuter av lunchen; lättfil med körsbär, melon och nektarin. Mums.

En rubrik som jag hittar på "Insidan" fångar mitt intresse.
   

"Studie - välbärgade pojkar överskattar sig själva mest." 

Artikeln handlar om begreppet ”killgissa”. Det här är ju superspännande tänker jag och läser med stort intresse, ja rentav förtjusning, vidare. 

Mycket riktigt. Studien som är gjord på 40 000 femtonåriga pojkar visar att övertron på den egna förmågan visar sig redan i tonåren. Och, kanske inte helt överraskande, speciellt bland de mycket välbeställda gossarna. 

Mähä. Ingen överraskning direkt, tänker jag och ser framför mig välputsade överklassgossar i olika åldrar som uttalar sig i teve om väldigt viktiga saker och ganska ofta om bolagsaktier och börskurser. Är det en av egenskaperna som tagit dem framåt – förmågan att "killgissa"? Kan det i så fall vara så, att sonen till en truckförare på SSAB killgissar mindre eller om mindre viktiga ämnen? Eller är han inte lika tvärsäker? För tvärsäkrast av alla femtonåringarna i studien är de "förmögna pojkarna", läser jag.

Hmm. Hur ska man tolka det här? 

För killgissa, det är väl något vi alla kvinnor och tjejer känner till. Tvärsäkra påståenden som serveras som ett självklart konstaterande. Man tror ju på det. Jag tror på det. Jag tänker osökt på min man P. Först och främst är han bra på att ”killveta”. Jag vet inte någon som är en sådan kalenderbitare och påläst på nästan allt. 

När jag första gången kom på honom med att, på det där självklara sättet som fakta serveras, faktiskt fara med, om inte ren osanning, så en något svajig sanning, blev jag överraskad. Va? P, min man, som jag alltid trott på, som både jag och barnen alltid vänt oss till när vi behöver ”veta” något. Men jodå, han killgissar han också.   

Nu har han ju aldrig sorterat in under de förmögna gossarnas skara, så det är ju inte ofta alls. Men som sagt, det händer.

(Om du nu mot förmodan läser min blogg så säger jag; "Jo jag vet, du är supersmart och kunnig, men någon gång så har jag faktiskt kommit på dig. Så det så.)

Undrar hur många killgissningar man gått på under åren. På engelska är motsvarande begrepp "mansplain". Det låter mer som att få saker förklarade för sig på det där tvärsäkra sättet. Det är ju ännu värre. Jag har alltid varit dålig på att ta instruktioner.

Men nu är det slut. Nu är det bevisat. 

Hädanefter kommer jag att hålla mig skeptisk till tvärsäkra uttalanden från er män. Åtminstone från er som en gång varit femtonåriga förmögna gossar. 

Men mig kan ni lita på. Alltid....

PS: Tjejer killgissar också, men mest i USA.