Män i grupp som ältar problem - äntligen!

Clintan - ensam och stark

Lyssnar på Erik Niva i Sommar. Sportjournalisten ni vet. Starkt och grymt ärligt. Det är mycket som berör, inte minst hans minnen från Malmberget. Gruvsamhället som slukades ner i "hålet", och med det även mitt barndomshem på Prinsgatan. Han berättar om skolkamraterna, som inte orkade utan hoppade från höghuset. Det blev så vanligt att balkongerna plomberades.

Här sitter jag efteråt med ett kvardröjande svid i hjärtat. Inte bara för alla unga som försvann, utan för Erik, han verkar så ensam.  Han är väl medveten om det och säger också att det är hans största svaghet. Att hans "lonely rider-mentalitet" en dag kan bli hans fall. Någon gång i framtiden...

Det där väcker min storasyster-reflex. Här behöver en kvinna med stort och moget hjärta rycka in. Någon som försöker korka upp, som kan få det instängda att försiktigt börja sippra ut. Någon som tar hand om det som kommer....

Jag känna många "Erik Niva". Och jag är en obotlig storasyster.

Hur många män har jag inte sett famla, försökt klä det där besvärliga där inne i något slags begripliga ord. Som känner sig handfallna, missförstådda, oförmögna. Kanske rent av överkörda av mig och andra vältaliga kvinnor med tillgång till det där gåtfulla. Den där trollformeln. Kanske är det enklare att se det som en elektrisk ledare mellan det som rör sig där inne och det som kommer ut i begripliga signaler, formulerade med hjälp av tunga, läppar, munhåla.

Men det knyter sig. Så jobbigt det måste kännas.

Läste en artikel i DN med rubriken "Män som sitter i grupp och ältar problem är det fånigaste man kan tänka sig". Krönikören Kristofer Ahlstöm kände sig precis så som han inte ville bli: inbunden, emotionellt omogen, en som måste tolkas och peppas och tas om hand. Och vem var det som tog om hand? Jo kvinnor. Storasystrar som jag.

Han kollade i kompisgänget och mycket riktigt, känslor pratade de inte med andra män om. Möjligen flickvännen, i bästa fall.

Så sårbar man måste känna sig, tänker jag.

Och det är säkerligen inte ovanligt, även om jag tycker att de yngre killarna visar en klart positiv trend. Minns att min egen far, på frågan om han någonsin berömde min bror (som är jätteduktig och bra på alla sätt), och han svarade; "Nej, jag kan inte. Det går bara inte." Men till mig kunde han berätta  hur stolt han var. Åhhh.... Naturligtvis ryckte storasyster in och berättade för brorsan vad pappa sagt. Det är jag som är den där förbindelsen, från någons inre till en annans.

Krönikören i DN löste problemet. Nu träffas han och killgänget en gång i månaden och dricker bärs och snackar om allt; prestationskrav, relationer, ledan, familjen, om livet självt. Vi kvinnor som enligt Ahlström varit grovjobbare i känsloarbete, kan lätta på bördan något och ta hand om vårt eget inre.

Det är kanske det Erik Niva och ni andra som behöver, ska göra. Träffas och börja prata. Till en början hjälper det nog med bärs, rätt många enligt Ahlström. Men det är inget trolleri, det räcker med träning. Och en smula mod.