NEJ till solidaritet

Det var lättare att vara demokrat när majoriteten tyckte som jag!

Försöker stilla min frustration över läget i landet Sverige. "If you can´t beat them, join them." Det kanske det man borde göra, sluta kämpa emot och gå med i gänget Reinfeldt och Borg. Det kan väl ändå inte vara så att 49 % av landets befolkning är alldeles bortkollrade.

Kanske Alliansen i djupet av sina rena hjärtan vill det här landet och dess folk väl. Innerst inne kanske de vill gott. Frågan är väl bara - gott för VEM?

Är det okej att rösta för växande klyftor? Är det ens demokratiskt? Ja uppenbarligen är vi fortfarande ett statsskick "där majoritetens vilja är bestämmande" (ja nästan i alla fall, med tanke på orosmolnen som dragit in över den Skånska slätten).

Men gamla, välkända begrepp som solidariet, är det fortfarande gångbart i svensk politik? Jag googlar:

Solidaritet: "Gemensamt ansvarig, som visar sammanhållning". Ja partierna inom Allianser verkar ju klara det galant. Om det också gäller mellan blocken får väl tiden utvisa. Men när det gäller sammanhållning med olika grupper i samhället, må vara etniska, geografiska eller sociala grupper som arbetslösa, sjukskrivna, ja då uppstår ju definitivt problem.

Slutklämmen på förklaringen av "solidaritet" lyder:
"Som ställer upp för andra." Och det är här Alliansen faller, åtminstone i mina ögon. Men det är väl bara en tidsfråga innan de gjort en retorisk vurpa av även den gamla arbetar-parollen och gjort det till ett av "den nya högerns" alla ihåligt surrande mantran.

Nej, solidariteten får vi nog odla i den privata sfären. För inte känns det väl bra när gamla vänner som en gång flyttade söderut för att få jobb och som jobbat heltid i hela sitt liv, nu med ljus och lykta letar efter fast försörjning. Som vet att när vikariatet på åtta månader tar slut, gör stämpeldagarna också det alldeles snart och då är den ringlande kön till närmaste socialkontor avgrundsnära.

Var är solidariteten då? Är det vi som råkar vara i "innanförskap" som ska samla ihop våra skattereducerade hundralappar och stötta. Är det så det är tänkt, för inte kan vi väl stillatigande stå bredvid och se vänner gå under? Men att ge är tillnärmelsevis inte så svårt som jag antar att det är att ta emot. I ett solidariskt land ska ingen tvingas stå med mössan i hand och buga tacksamt för den som ännu inte halkat utanför.

Sverige är utan tvekan fortfarande ett demokratiskt land, men om vi har valt att vara ett land där vi solidariskt "ställer upp för varandra" - icke.

Som sagt, det var lättare att vara demokrat när majoriteten tyckte som jag.