För Sverige i tiden

Lusläser DN för att försöka hålla koll på läget. Johanna Koljonen, ni vet den där überkäcka finskan som vann På spåret, lusläser tydligen DN varje dag och hoppar INTE över den allra minsta notis.

"Så skapas en drottning..." på kulturdebatt handlar om hur bilden av vår blivande landsmoder formas. "Vem vill vi att Victoria ska vara?", undrar skribenten och konstaterar att det är en skör balansgång mellan en massa motstridiga fenomen detta med kungahuset, som balans mellan "upphöjdhet" och "vanlighet".
Visst låter det vansinnigt? År 2010.

Här hemma går stundtals diskussionens vågor heta, inte minst nu när BRÖLLOPET närmar sig.
- Hur kan man ha en så föråldrad institution som ett kungahus i en modern, demokratisk stat?
Ja, uttalandet är inte mitt utan min mans. Och han har ju rätt. Går ju inte att säga emot. Finns ju verkligen inget som går att försvara. Men ändå, törs jag säga det? Jag vill ha kvar vårt kungahus. Ja, jag vet. Det strider mot allt förnuft och det är fullständigt otidsenligt, men något finns det med denna institution som tilltalar någon avdankad vindling i min hjärnbark, eller om det är hjärtat. Det är åtminstone NÅGOT som mitt i allt föränderliga, ÄR KVAR. Något som förenar då och nu med framtiden. Men det är som sagt INTE förnuftet som talar. Det är något annat, något som febrilt försöker hålla fast något som är på väg bort...

Förra veckan fick vi veta att det bara är 56 procent av Sveriges befolkning som är FÖR monarkin. Men så bra! Gamla konservativa krafter är på väg att dö ut, tänkte jag. Motsägelsefullt? Javisst. Ingen stringens alls.

För Sverige i tiden, säger jag och kliar mig fundersamt i skallen.

Länge leve de olydiga

Med en envis feber som inte vill släppa låg jag och slötittade på Kunskapskanalen igår. Lärorikt må jag säga. Det handlade om något så spännande som, håll i er, reformationen.

Den där Luther verkade ju vara en riktigt kul kille. Envis och egensinnig stod han upp för sina idéer och det var ju inte helt ofarliga i det katolska Europa på 1500-talet. Han ställde sig upp mot kyrkans mäktiga prästerskap och framhhöll "tron" som det viktiga, inte "handlingarna". Individen stod i direktkontakt med gud och då behövdes inga prästeliga mellanhänder. Bort med det materialistiska avlatsbreven, det var tron som gav frälsning.

Ja men vilken kille. Det framstår ju så rätt och insiktsfullt. Bort med de giriga mellanhänderna som skor sig på nöd och längtan. Det är klart att ingen ska kunna köpa sig en plats i himmelriket. Självklart idag, men tänk så modigt. Han hotade ju hela världsordningen - den katolska kyrkan. Men så blev han bannlyst också.

En sak är säker. Det har aldrig varit de lydiga människorna som driver utvecklingen framåt. Det är de uppstudsiga, som vågar säga emot. Där har ju en kille som Luther en del att lära oss.

Jag säger som Luther lär ha sagt; "Här står jag och kan inte annat", och funderar på vad han egenlitgen menade. Och hur jag ska använda det idag.


Förresten, visste ni att Luthers far hette Luder, Hans Luder och hans mor var en Lindemann. Namn som förpliktigar.

Snedfördelning gör ingen glad

Har ni hört talas om Richard Wilkinsons? Forskaren som i boken Jämlikhetsanden slår fast att människor i jämlika samhällen är lyckligare. Inte bara de som har det sämst ekonomiskt, utan även de rika och välbärgade.

Hans uttalande har lett till en het debatt.

Jag har svårt att se vad som skulle vara så nytt eller provocerande med hans slutsats (förutom den rent akademiska kritiken...) Är det hela inte ganska självklart?

Har besökt några av världens mer ojämställda länder som Colombia och Sydafrika. Häpnade över alla murar som omgärdade hus och villor. Högst upp hade man murat in glassplitter och trasiga flaskor för att avskräcka inkräktare. Utanför hyreshuset i Bogota där vi bodde stod fyra k-pistbeväpnade vakter. Nåja, den före detta presidentens son bodde i huset, så det var väl lite speciellt, men rätt läskigt faktiskt (så småning om gillade vi dock läget och kände oss "sejfa" med våra beväpnade portvakter).
På kvällstid stannar man inte när trafikljusen slår om till rött. Inte i Bogota. "Nej gud, man kan bli skjuten", förklarade svågern.

Värst var nog ändå i Pretoria när vi en eftermiddag gjorde ett kort stopp hemma i villan hos en av sekreterarna på universitetet. (Vi utländska gäster fick inte ta bussen utan blev skjutsade...) Samma höga murar och samma vassa glassplitter. Men inte nog med det. En ilsket skällande Dobbermann kom rusande mot den gallerförsedda grinden och stod där på bakbenen och fradgade när när vi skulle in. Men värdinnan förklarade skrattande; "Nej, nej, inte behöver ni vara rädda. Den är dresserad att attackera svarta!"

De fattiga lider brist på det mesta och de välbärgade försansar sig bakom murar och fradgande vakthundar och är skiträdda. Klart jämlika samhällen mår bättre!

I det fallet är jag benägen att hålla med Sahlin; Jag är stolt över att betala skatt... Faktiskt av rent egoistiska skäl.


/MA

Det blir bara bättre

Hej å hå! Granska alltid fakta. Där föll hela min första blogg, med fisk och allt.

Ännu en dag - ett liv! Det var SÅ farbror Melker sa, enligt mina pålästa och aningen ålderstigna vänner. Sorry farbror M. Var fick jag "inte ett napp" ifrån? Freudiansk feltolkning måhända... Eller så skyller jag på febern som är uppe 38,7 såhär i kvällningen.

Alltså får det bli min allra första egna klokskap.

"Ännu en dag - inte ett napp", som vi säger här på Trolleberg.

/God natt

Ännu en dag - inte ett napp

Som farbror Melker brukade säga. För er som nu minns honom. Det är många uppdiktade figurer som har klämt ur sig tankvärd klokskap. Just farbror Melkers hör väl till de bättre tycker jag. Sammanfattar livet så bra. Man metar och metar och hoppas på att den där storfisken ska nappa en dag. Ibland är det något som är där och hugger, precis när man håller på att ge upp, och då tror man att nu, nu jäklar...

Undrar vad vi alla väntar på - egentligen?

Uttråkad efter att ha legat hemma i feber hela denna soliga aprilhelg, så bestämde jag mig äntligen för att ta mig ut. Inte ut i friskluften än, men dock... Here I am.

Det är ju så mycket viktigt som måste bli sagt. Jag fick en så bra tanke här tidigare idag, men nu försvann den. Så är det nästan jämt. Jag tror att jag ska komma ihåg det där viktiga. Men hur kan jag tro det, jag vet ju att jag glömmer. Ett tag hade jag min röda anteckningsbok liggande på nattygsbordet och det hände allt som oftast att jag fick tända lampan i nattmörkret. Det är ju då, precis när man ska till att somna, som de kommer, de där intressantaste tankarna. I alla fall är det så för mig.

Jag lägger fram den där anteckningsboken ikväll. Vem vet. Det kanske nappar...