För Sverige i tiden

Lusläser DN för att försöka hålla koll på läget. Johanna Koljonen, ni vet den där überkäcka finskan som vann På spåret, lusläser tydligen DN varje dag och hoppar INTE över den allra minsta notis.

"Så skapas en drottning..." på kulturdebatt handlar om hur bilden av vår blivande landsmoder formas. "Vem vill vi att Victoria ska vara?", undrar skribenten och konstaterar att det är en skör balansgång mellan en massa motstridiga fenomen detta med kungahuset, som balans mellan "upphöjdhet" och "vanlighet".
Visst låter det vansinnigt? År 2010.

Här hemma går stundtals diskussionens vågor heta, inte minst nu när BRÖLLOPET närmar sig.
- Hur kan man ha en så föråldrad institution som ett kungahus i en modern, demokratisk stat?
Ja, uttalandet är inte mitt utan min mans. Och han har ju rätt. Går ju inte att säga emot. Finns ju verkligen inget som går att försvara. Men ändå, törs jag säga det? Jag vill ha kvar vårt kungahus. Ja, jag vet. Det strider mot allt förnuft och det är fullständigt otidsenligt, men något finns det med denna institution som tilltalar någon avdankad vindling i min hjärnbark, eller om det är hjärtat. Det är åtminstone NÅGOT som mitt i allt föränderliga, ÄR KVAR. Något som förenar då och nu med framtiden. Men det är som sagt INTE förnuftet som talar. Det är något annat, något som febrilt försöker hålla fast något som är på väg bort...

Förra veckan fick vi veta att det bara är 56 procent av Sveriges befolkning som är FÖR monarkin. Men så bra! Gamla konservativa krafter är på väg att dö ut, tänkte jag. Motsägelsefullt? Javisst. Ingen stringens alls.

För Sverige i tiden, säger jag och kliar mig fundersamt i skallen.