Med en envis feber som inte vill släppa låg jag och slötittade på Kunskapskanalen igår. Lärorikt må jag säga. Det handlade om något så spännande som, håll i er, reformationen.
Den där Luther verkade ju vara en riktigt kul kille. Envis och egensinnig stod han upp för sina idéer och det var ju inte helt ofarliga i det katolska Europa på 1500-talet. Han ställde sig upp mot kyrkans mäktiga prästerskap och framhhöll "tron" som det viktiga, inte "handlingarna". Individen stod i direktkontakt med gud och då behövdes inga prästeliga mellanhänder. Bort med det materialistiska avlatsbreven, det var tron som gav frälsning.
Ja men vilken kille. Det framstår ju så rätt och insiktsfullt. Bort med de giriga mellanhänderna som skor sig på nöd och längtan. Det är klart att ingen ska kunna köpa sig en plats i himmelriket. Självklart idag, men tänk så modigt. Han hotade ju hela världsordningen - den katolska kyrkan. Men så blev han bannlyst också.
En sak är säker. Det har aldrig varit de lydiga människorna som driver utvecklingen framåt. Det är de uppstudsiga, som vågar säga emot. Där har ju en kille som Luther en del att lära oss.
Jag säger som Luther lär ha sagt; "Här står jag och kan inte annat", och funderar på vad han egenlitgen menade. Och hur jag ska använda det idag.
Förresten, visste ni att Luthers far hette Luder, Hans Luder och hans mor var en Lindemann. Namn som förpliktigar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar