Hoppade till när jag ögnade igenom familjesidan häromdagen. Bland alla obekanta ett namn som jag kände igen. En våg av minnen vällde över mig. Det var min före detta husläkare på vårdcentralen. Aldrig hade jag väl trott att det var jag som skulle sitta vid mitt köksbord och läsa hennes dödsannons.
En decembereftermiddag för tio år sedan, en fredag var det och snön vräkte ner, satt hon framför mig i sitt mottagningsrum och betraktade mig med djup rynka mellan ögonen. Ögonblicket är för evigt inristat i mitt minne. Hennes ansikte var blekt och håret inte alldeles nytvättat, ögonen var sorgsna, tyngda av stunden.
- Du har fått en tumörsjukdom. Tyvärr är det allvarligt.
Jag fattade ingenting. Tumrösjukdom. Menade hon verkligen... Ögonblicket efter slog insikten sina klor i mig. Hela rummet snurrade och jag blev tvungen att lägga mig ner på hennes brits. Jag var alltså allvarligt sjuk, rent av dödssjuk. Nu tillhörde jag plötsligt den andra sidan, de där stackrarna som inte kunde ta morgondagen för given.
Jag minns att hon tröstande lade sina bleka händer på mina jeansklädda knän.
- Det finns behandlingar, men man kan ju inte lova något...
Där satt hon, den friska, lyckliga läkaren med mig, en stackare till patient med dödsmärkningen i pannan. C som i Cancer.
Aldrig kunde väl någon av oss ana, att det var hon som skulle få gå först. Att det var jag som skulle sitta här tio år senare, och läsa hennes dödsannons.
Så oerhört lite vi vet här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar