Ta vara på de fina stunderna

Jaha. Så var det höst och den första förkylningen har slagit till igen. Tid att ligga på sofflocket och fundera. Tänker på bröllopet i helgen. Det lyckliga brudparet, musiken som bjöds och alla gästerna, presenterade med några korta kärnfulla rader i programmet, som "gillar litteratur", "född i Afrika" eller "gitarrspelande hockeypappa".

Kul att läsa tänkte jag. Men bakom sådana där lättsamma presentationer döljer sig som alltid livsöden som inte låter sig präntas ner med några rader. Det är så mycket vi bär på vi människor, så mycket som knappt går att nämna.

Som hon, den söta, blonda född i Afrika, som nyss förlorat sitt barn. En sorg som inte ens går att föreställa sig. Och han mittemot, som planerade villaköp och bävade för renovering, som nyss kämpat med en svår cancer. Gode gud, tänkte jag som själv bär jag på en sjukdomshistoria tung som en cementsäck.

Men där satt vi tillsammans allihop, festklädda med rosiga kinder och skålade med det strålande brudparet som var så lyckliga, så lyckliga. Och jag var "hon som gillar litteratur" och min blonda bordsgranne var "hon som föddes i Afrika". Och för stunden var det gott så.

Man måste ta vara på ögonblicken. Livet bär på många överraskningar. Det gäller att inte slösa bort de fina stunderna.

På drift

Skumpar fram längs Norrlandskusten med svetten rinnande i en kokhet buss. Jessus, har de värmen påslagen? Eller är det stressen.. För hemma är det hysteriskt. Pappa klänger längs ytterväggen sex meter upp i luften. Byter ytterpanel. Själv har jag spikrensat, burit, skrapat och målat i flera dagar. Helt slut i kroppen är jag. Bara pappa, 74, som fixar sådant slit.

Kikar ut genom bussförnstret. Kör just över älven vid Gäddvik. Så vackert. Vattnet krusar sig i solen och ängarna är nästan oanständigt gröna. Först i turist-position i tvåvåningsbussen som jag riktigt ser härligheten i de välbekanta vyerna.

Den lilla flickan i sätet bakom tjatar om sitt dator-spel som är nedpackat i babageutrymmet. Pappan tjatar minst lika mycket; Du måst´ sova nu, säger han om och om igen på någon Västerbottensdialekt och verkar inte vara någon större pedagog.

Skönt att komma sig iväg på en liten minisemester tänker jag men har dåligt samvete. Oroar mig för pappa, att han ska ramla ner huvudstupa från den hemsnickrade byggnadsställningen. Det rent svider i mellangärdet av oro. Inser att mamma säkert far runt och plockar i vårt renoveringskaotiska kök, hon med sin onda rygg, och nu rinner svetten i stid ström längs ryggraden och landar nere i trosorna. De är inte unga längre och jag bara sticker iväg. Inte konstigt att jag svettas.

Nu snarkar pappan där bakom mig och den lilla dotterns fötter sparkar hårt i mitt ryggstöd. Dunk, dunk.

Sista semesterdagarna. På måndag börjar jobbet. Jag måste väl tillåta mig att njuta av bussfärden och den sista lediga helgen och hoppas att pappa vid det här laget klivit ner från ställningen och tagit helg han också.

Ringer och kollar och pappa är hemma alldeles oskadd. Jag pustar ut och kan äntligen njuta av friheten, ackompanjerad av snarkningar och små fötter som sparkar mot mitt ryggstöd. Dunk, dunk. Inte är det väl riktigt som Jack Kerouac skrev, men dock - On the road - here I come!

Så lite vi vet

Hoppade till när jag ögnade igenom familjesidan häromdagen. Bland alla obekanta ett namn som jag kände igen. En våg av minnen vällde över mig. Det var min före detta husläkare på vårdcentralen. Aldrig hade jag väl trott att det var jag som skulle sitta vid mitt köksbord och läsa hennes dödsannons.

En decembereftermiddag för tio år sedan, en fredag var det och snön vräkte ner, satt hon framför mig i sitt mottagningsrum och betraktade mig med djup rynka mellan ögonen. Ögonblicket är för evigt inristat i mitt minne. Hennes ansikte var blekt och håret inte alldeles nytvättat, ögonen var sorgsna, tyngda av stunden.
- Du har fått en tumörsjukdom. Tyvärr är det allvarligt.

Jag fattade ingenting. Tumrösjukdom. Menade hon verkligen... Ögonblicket efter slog insikten sina klor i mig. Hela rummet snurrade och jag blev tvungen att lägga mig ner på hennes brits. Jag var alltså allvarligt sjuk, rent av dödssjuk. Nu tillhörde jag plötsligt den andra sidan, de där stackrarna som inte kunde ta morgondagen för given.

Jag minns att hon tröstande lade sina bleka händer på mina jeansklädda knän.
- Det finns behandlingar, men man kan ju inte lova något...

Där satt hon, den friska, lyckliga läkaren med mig, en stackare till patient med dödsmärkningen i pannan. C som i Cancer.

Aldrig kunde väl någon av oss ana, att det var hon som skulle få gå först. Att det var jag som skulle sitta här tio år senare, och läsa hennes dödsannons.

Så oerhört lite vi vet här i livet.