Skumpar fram längs Norrlandskusten med svetten rinnande i en kokhet buss. Jessus, har de värmen påslagen? Eller är det stressen.. För hemma är det hysteriskt. Pappa klänger längs ytterväggen sex meter upp i luften. Byter ytterpanel. Själv har jag spikrensat, burit, skrapat och målat i flera dagar. Helt slut i kroppen är jag. Bara pappa, 74, som fixar sådant slit.
Kikar ut genom bussförnstret. Kör just över älven vid Gäddvik. Så vackert. Vattnet krusar sig i solen och ängarna är nästan oanständigt gröna. Först i turist-position i tvåvåningsbussen som jag riktigt ser härligheten i de välbekanta vyerna.
Den lilla flickan i sätet bakom tjatar om sitt dator-spel som är nedpackat i babageutrymmet. Pappan tjatar minst lika mycket; Du måst´ sova nu, säger han om och om igen på någon Västerbottensdialekt och verkar inte vara någon större pedagog.
Skönt att komma sig iväg på en liten minisemester tänker jag men har dåligt samvete. Oroar mig för pappa, att han ska ramla ner huvudstupa från den hemsnickrade byggnadsställningen. Det rent svider i mellangärdet av oro. Inser att mamma säkert far runt och plockar i vårt renoveringskaotiska kök, hon med sin onda rygg, och nu rinner svetten i stid ström längs ryggraden och landar nere i trosorna. De är inte unga längre och jag bara sticker iväg. Inte konstigt att jag svettas.
Nu snarkar pappan där bakom mig och den lilla dotterns fötter sparkar hårt i mitt ryggstöd. Dunk, dunk.
Sista semesterdagarna. På måndag börjar jobbet. Jag måste väl tillåta mig att njuta av bussfärden och den sista lediga helgen och hoppas att pappa vid det här laget klivit ner från ställningen och tagit helg han också.
Ringer och kollar och pappa är hemma alldeles oskadd. Jag pustar ut och kan äntligen njuta av friheten, ackompanjerad av snarkningar och små fötter som sparkar mot mitt ryggstöd. Dunk, dunk. Inte är det väl riktigt som Jack Kerouac skrev, men dock - On the road - here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar