Jaha. Så var det höst och den första förkylningen har slagit till igen. Tid att ligga på sofflocket och fundera. Tänker på bröllopet i helgen. Det lyckliga brudparet, musiken som bjöds och alla gästerna, presenterade med några korta kärnfulla rader i programmet, som "gillar litteratur", "född i Afrika" eller "gitarrspelande hockeypappa".
Kul att läsa tänkte jag. Men bakom sådana där lättsamma presentationer döljer sig som alltid livsöden som inte låter sig präntas ner med några rader. Det är så mycket vi bär på vi människor, så mycket som knappt går att nämna.
Som hon, den söta, blonda född i Afrika, som nyss förlorat sitt barn. En sorg som inte ens går att föreställa sig. Och han mittemot, som planerade villaköp och bävade för renovering, som nyss kämpat med en svår cancer. Gode gud, tänkte jag som själv bär jag på en sjukdomshistoria tung som en cementsäck.
Men där satt vi tillsammans allihop, festklädda med rosiga kinder och skålade med det strålande brudparet som var så lyckliga, så lyckliga. Och jag var "hon som gillar litteratur" och min blonda bordsgranne var "hon som föddes i Afrika". Och för stunden var det gott så.
Man måste ta vara på ögonblicken. Livet bär på många överraskningar. Det gäller att inte slösa bort de fina stunderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar