The Isak Lampa saga - slutet

Nå hur gick det då för Isak Lampa?

Jag kan konstatera att mitt nyfunna intresse för släktforskning har fått sig en rejäl knäck. Det som jag trodde var ett forskningsmässigt "break through" visade sig vara - ett villospår.

"I realised there was another Isac Lamppa, more than 20 years ago", konstaterar "kusin" Marvin lite torrt per mail.

Ynglingen Isak som åkte fram och tillbaka mellan Göteborg och Amerika, som jag skrev om tidigare, var nämligen från Haparanda och född 1864, inte 1866 som vår Isak. Så var det med det. Inga intressanta nyheter alls att förmedla till släkten over there. Lite pinsamt snarare... Vad trodde jag... Herre gud, Marvin som är historiker!

Det jag däremot hittat är husförhörslängder från Lampagården. Där har prästen från Tärendö med snirklig handstil noterat att Isak Lampa lämnade gården 1889 i november då han flyttade till Korpilombolo fyra mil bort.

Det är här mysteriet kommer in. Varför drog han? Vad gjorde han mellan 1889 och 1892, då han plötsligt dyker upp som ägare till ett boarding-house i Virginia, Minnesota. Han återfinns inte i några passagerarlistor och ättlingarna i USA har undrat i alla år. Isak var ju utsedd att ärva gården som tydligen hörde till de största i byn. Varför drog han?

Svaret är enkelt. Han gjorde pigan på hemgården med barn.

Kanske var det en skandal i familjen. Fadern Isak d.ä. var predikant och en stäng sådan kan jag gissa. Eller kanske var det ett uttryck för klassamhället i mikroformat, den enkla pigan som tjänade på den "största" gården i den påvra lilla byn långt inne i norrbottensskogarna, var inte ett passande parti.

Eller så var Isak helt enkelt inte kär. Pallade inte trycket, som man säger idag, och flydde fältet.

Tja, inte lätt att veta såhär 130 år senare. Men tydligen hade Isak både länsman och säkert flickans släkt efter sig. Tydligen var man skyldig att betala för barnets försörjning och pengar var säkerligen något som Isak inte hade på fickan.

Av släktingar här hemma i Sverige har jag fått veta att Isak ändå gjorde rätt för sig när han kom till Amerika. (Vem vet, kanske var det därför han åkte...) Pengarna anlände till brodern August som fick i uppdrag att överlämna den inte oansenliga summan till pigan. Men det lilla barnet hade dött i späd ålder och fick aldrig själv nytta av pengarna.

August Lampa var min farmors far och enligt farmor en kärv man. Men då var det också kräva tider i byarna. Själv minns jag vagt hur jag lekte med knapparna i hans väst där han låg utsträckt i träsoffan i farmors pörte. Vad jag minns var han snäll, jag fick jag en blänkande femkrona instoppad i näven. Han mjuknade väl med åren han också...

Kärva var nog tiderna även för Isak borta i Minnesota och enligt kusin Marvin var även han av det strävare virket. Men jag tror ändå att det var Isak som var den "godaste" av bröderna, trots hans felsteg i ungdomen.

Det var alltså anledningen till släktträffen i Town Hall, Embarrass, och pappas, makens och min Amerikaresa. En kärleksaffär på 1880-talet. En affär som fick Isak Lampa, 23, att lämna hemgården den där vinterdagen i november 1889, för att aldrig mer återse sina nära och kära eller sin hemby Kainulasjärvi i Norrbotten.

Så kan det gå här i livet. Allting har sitt pris.

PS. På fotot ses Isaac Lamppa med hustrun Sofia, troligen taget hemma på gården i Embarrass, Minnesota, den han köpte efter att ha sålt sitt boarding-house i Virginia och flyttat norrut.

Vart styr skepparen Reinfeldt skutan Sverige?

Gamla högern med Reinfeldt i spetsen har bytt skepnad. Helt frankt snor de åt sig av någon annans identitet utan att skämmas det minsta. Drar på sig en trygg, statsbärande mantel och mässar gamla socialdemokratiska paroller. Då vill de väl samma sak också? Så enkelt och bekvämt för mig som väljare, Samma trygga, fast nytt och fräscht.

Varför blev inte Reinfeldt socialdemokrat istället?

Något väsentligt måste det ju vara som skiljer. Frågan är VAD. Inte lätt att veta. Bakom skenbart lika parollerna är färdriktningen otydligt och vag.

Vart styr skutan Sverige med skeppare Reinfeldt vid rodret? Besättningen verkar inte ha en aning. Matrosen svabbar samma däck för 5 skilling mer i penningpungen och tycks nöjd och då är väl allt frid och fröjd? Det gamla klass-samhället finns ju inte ens kvar längre när alla är medelklass. Eller?

Den stora frågan kvarstår; HUR ska resurserna fördelas mellan passagerarna på skutan Sverige? HAR alla fått det bättre? Den fattigaste har kanske höjt sig ett pinnhål, och den stora medelklassen säkert flera. De allra rikaste då? Ja, utan tvekan flera kliv. Smulor till folket medan vissa lagrar svulstiga brödkakor i sina välfyllda skafferier. Alla är nöjda och glada.

Rättfärdigar smulor åt många fyllda skafferier hos vissa? Det beror på. Det är det som är politik.

Men för att veta vilken skuta vi ska välja, måsta vi veta mot vilket mål den styr.

Eller så väljer vi att tryggt vaggas vidare i de blåa dyningarna, omhuldade av skepparens mässande ton; framåt, framåt kamrater, på färden där alla får vara med. Eller nästan alla. Vad hände med den lytta matroens som inte orkade svabba längre? Äsch, han var nog bara lat. Man måste VÄLJA att vilja. Se på mig, jag orkar ju!

Gungeli-gung, allt är bra, allt är precis som det ska, på skutan Sverige.

Nå hur gick det då för Isak Lampa, i vars fotspår vi reste till Minnesota, min far, min man och jag.

De uppgifter jag fick fram från min släktforskning visade sig vara ett falsarium.

Jag var alldeles för snabb. Det var inte alls min släkting Isak Lampa som åkte över Atlanten inte bara en, utan två gånger. Nehej då, det visade sig istället vara hans namne som kom från dalgången intill, närmare bestämt från staden Haparanda. FEL Isak alltså. Stort bakslag för mig, den nyblivne släktforskaren. Min Isak var född 1866, Haparandakillen 1864 - end of the story.

Istället för fartygslistor har jag gått över till husförhörslängder. Intressant läsning. Redogörelser av prästen i Tärendö som med jämna mellanrum besökte gårdarna i sin församling. Noggrant antecknandes läs och skrivförmåga, kunskaper i katekesen (tror jag, noteringarna är rätt svårtydda) och händelser av vikt. Allt hade han hand om, församlingsprästen. På ett ställe stod att läsa att en av ungdomarna svarat "uppstudsigt". Jodå, de kunde redan då...

Men Isak då? Det visar sig att han istället för att segla iväg till Amerika, lämnade hemmet för Korpilombolo fyra mil bort. Detta begav sig året 1889, tre år innan han plögsligt dök upp i de amerikanska rullarna. Vad han gjorde dessa år är fortfarande förhöjt i dunkel. Men...

Enligt hörsägen, dock inte dokumenterat, lär han ha gjort pigan på hemgården med barn.Av någon anledning gifte sig inte Isak med pigan utan barnet föddes o.ä. som det står noterat i församlingens födelsebok, det vill säga "oäkta".

Isak - en resvan kille visar det sig

Gräver djupare i Isak Lampas historia (hädanefter använder jag hans svenska namn, det blir enklare). Jag har blivit riktigt intresserad av släktforskning efter Amerikaresan. Med hjälp av Ancestry.se upptäcker jag att min kära vän Isak, faktiskt verkar ha varit "over there" en gång innan den slutliga utvandringen. Kan det verkligen stämma? Det var inget som historieforskande "kusin" Marvin Lamppa nämnde. Är det månne ett forskningsmässigt break-through för mig???

Men faktiskt. Isak Lampa, född 1864, finns med på passagerarlistan för ångaren Orlando som lämnade Göteborg den 5 augusti 1887, med kurs mot Hull. Den 19 augusti reser han vidare från Liverpool mot New York. Hmm, 23 år gammal reser han mot okänt land för första gången. Modig kille denna Isak må jag säga. Eller desperat. Undrar om han hade med sig några kompisar eller om han stämt möte i NY. Måste gå igenom passagerarlistorna ytterligare...

Nåväl, nästa gång han dyker upp är 1 november 1892 som passagerare på ångaren Cameo som lämnar Göteborg med destination Grimsby, och sedan verkar resan ha gått vidare mot NY. Nu börjar han bli riktigt berest min kära släkting.

Intressant att notera är att han ibland registreras som finländare, ibland som svensk. Nej, det har minsann aldrig varit alldeles enkelt att vara tornedaling.

Nästa gång Isak dyker upp är i amerikanska folkräkningen från år 1900. Nu har Isak slagit sig ner i gruvorten Virginia i Minnesota. Samma Virginia där vi träffade tant Bertha, pappas tremänning och en riktigt hjärtlig, finsktalande, handarbetsintresserad 87-årig dam som gav min 75-årige far två par hemstickade strumpor och en burk hemgjord marmelad. Lill-pappa, 75, var glad som en liten pojke när han tog emot presenterna.

Hur ska det gå för Isak i det nya landet? Och varför lämnade han Kainulasjärvi och Norrbotten? Frågetecknen hopar sig.

Fortsättning följer...

PS. Båten på bilden är ångaren Orlando som tog Isak över Atlanten den allra första gången.

Isaac, Isaac, varför lämnade du allt

Precis hemkommen från en resa till USA. Anledningen till detta besök i Embarrass, Minnesota, heter Isak Lampa. En höstdag hängde denne yngling, då 23 år, sin ränsel över ryggen och tog stigen som ledde ut ur hembyn. Kvar lämnade han sin far, sin mor och alla bröderna som han skulle aldrig mer skulle återse.

Så kan det gå. Etthundra trettio år senare reser vi, min far, min man och jag, i en hyrbil genom Minnesotas djupaste skogar. Vi reser i Isak Lampas fotspår. Han är död sedan länge men hans ättlignar finns kvar och de är släktingar till oss. Inte så väldigt nära kanske, Isak var bror till min farmors far August Lampa.

Vaför gav sig denne yngling, näst äldst i syskonskaran och av sin far utsedd att ärva hemgården, iväg från allt?

Ja, det kan man kan ju fundera över och det är precis vad hans ättlingar gör. Funderar. Och de verkar ha undrat länge. Men Marvin Lamppa, som vi bor hos, har gjort en hel del forskning i ämnet och han vet mer. Det var något Isak ville smita ifrån, det anar man ju.

År 1892 stiger vår vän i land i Amerika, nu under namnet Isaac Lamppa, tar sig till Duluth i Minnesota där han öppnar ett boardinghouse tillsammans med sin nyblivna hustru Sofia, även hon från Norrbotten. Några år senare finns noteringar om att han köper han mark i Embarrass och anlägger ett stort jordbruk. Familjen får tolv barn, varav nio överlever, åtta söner och en dotter.

Allt detta får vi höra berättas om i Embarrass Town Hall, där släktmöte arrangeras med anledning av vårt besök. Jessus så många snälla gubbar som möter upp och nästan lika många damer och några yngre släktingar också. Och vips så känns dessa tre- eller fyrmänningar riktigt nära och kära. På riktigt faktiskt.

Och jag får i uppdrag att hålla tal så jag berättar om min farmor Elsa, född Lampa, och kärvheten och hjärtligheten känns tydligen igen även här på andra sidan Atlanten. Jag berättar om den där asken i trä där hon förvarade sina fotografier och om den där bilden som föreställde en välklädd tant och farbror framför en stor, blänkande bil. I bakgrunden tronade skylten, "The Lampa Store".

Javisst, det visar sig vara Isaks son Axel med hustru och där i the Town Hall finns Dennis, Axels son, som kramar om min pappa Olle med tårfyllda ögon. De har träffats tidigare när Dennis besökt Sverige och de pratar ivrigt, ömsom på engelska, ömsom på finska. För språket från de gamla hemtrakterna i Tornedalen har de behållit, de äldsta i släkten Lampa.

Ja jessus vilken resa. Jag tänker på Isaac och den andra nybyggarna som fick slita så hårt för att öppna upp marken. Idag är allt igenvuxet och snårigt. Kvar finns en massa Lamppa-ättlingar i sitgande ålder. De unga har flyttat till Boston eller Minneapolis eller andra storstäder. Samma glesbygd som här med andra ord.

"Har ni gruvor i Finland", frågar släktingen Earnie (tror jag det var).
I Finland? Jajjamän. Finländare är vad de tror att de är och det hjälper inte att vi förklarar att vårt gemensamma utgångsläge, byn Kainulasjärvi, faktiskt ligger i Sverige. Och det spelar väl ingen större roll. Länder och gränser, ja inte ens världshav, känns speciellt viktiga där i värmen och gemenskapen i the Town Hall i Embarrass, Minnesota.

Varför gav han sin iväg den där gången, Isaac? Ja det är en lång story som ni får veta mer om i min nästa blogg...

PS: Isacc är förresten den reslige mannen till höger, sedemera pastor i Embarrass Apostolic Lutheran congregation, dvs den lestadianska församlingen.

Galen i att SHOPPA!

Dagens Tendens i P1 handlar om en kvinna som är Shopoholic. Intressant.

Alla har vi ju ett förhållande till shoppandet; att vilja ha, inte riktigt ha råd, köpa på öppet köp och stuva in i överfulla garderoben. Ibland skuldmedvetet lämna tillbaka med ett "Tyvärr färgen passade inte riktigt...", som om nu tjejen i kassan skulle bry sig.

Från jobbet som "lördagsextra" i ungdomen minns jag de där kunderna som frågade och funderade och vred och vände i en timme innan de äntligen slog till, bara för att en vecka senare lämna tillbaka jeansen och blusen igen. Och då menar jag kunder som ALLTID gjorde samma sak. Returnoholoics, typ...

Mamma brukar hänga undan nyinköpta finklänningar för att spara till "senare". Nu är hon sjuttiofem och har massor hängande i vänteläge, lillmamma.

Tjusiga kollegan på jobbet har utarbetat sin alldeles egna shopping-stil. Hon låter den nyinköpta vårjackan hänga till sig i garderoben och tar fram den då och då för en promenad runt kvarteret i skymningen. Väl ingånget blir det en andra hud som hon kan ha i tjugo år. Men då är det kvalitet också.

Själv är jag nog mer för kvantitet, Tyvärr. Jag har massor av slinkiga tunikor och blommiga klänningar hängande i garderoben, fulla av noppor och med tappad form. Har massor men inget som ser snyggt ut.

Men från min lätta överkonsumtion till shopoholic är steget långt. Tror jag. Kvinnan i radion hade dragit på sig skulder på 800 000 innan kronofogden knackade på. För det hade hon fått en rejäl villa i en mellanstor svensk stad.

Ja, shopping är en konst. Det gäller att hålla hårt i börsen och att inte kompensera tomhet med prylar.

Tur ändå att det finns öppet köp!

Varsågod barnbarnsbarn - lite kärnavfall

DNs ledare, igen. Men ursäkta om vi oroar oss! Och då är det inte i första hand över Sverige och svenskarna.

Tänk att vi kan känna oro för någon utanför vår egen familj och vårt eget lands gränser. Inte bara de drabbade japanerna idag, utan japaner och andra världsmedborgare i alla kommande generationer, tusentals, ja hundratusentals år framöver.

Om vi byter perspektiv för en stund, hoovrar med helikoptervy över här och nu. Om vi lyfter näsan över duntäcket - vad ser vi då?

Vad är det vi lämnar efter oss? Jag är inte stolt, ska jag säga.

Tänker på morfar som så gärna berättade om svunna tider. Nu är det vi som tagit över stafettpinnen och ska föra historien vidare. Vi har ytterligare en berättelse att tillfoga och den handlar inte om några guldskatter precis...

Jo kära barnbarnsbarn, nu ska ni få höra. Långt, långt där nere under markytan, där har vi, jag och morfarsmorfarsfar och alla andra som levde då, gömt glänsande kopparkapslar djupt nere i leran. Dem måste ni vara väldigt, väldigt försiktiga med.

Varför? Jo förstår ni barnbarnsbarn, det är farligt. Livsfarligt.
Jag är ledsen. Vi förstod inte bättre.

Nej, kära ledarskribent, jag känner mig INTE tröstad av att strålningen som når Sverige inte är farligare än en tandröntgen och att vi slapp både jordbävning och tsunami.

Frågan är större än så. Mycket större...

När bufflar är ledare...

Dagens ledare i DN handlar om ledarskap. Eller snarare Göran Perssons bristande sådana. Riktigt insiktsfullt tycker jag och får för ovanlighetens INTE huvudvärk redan till morgonkaffet av uppblossande ilska åt "fel" vinklade samhällsanalyser.

Redaktören härleder dagens ledarkris i S på Perssons buffelstil och det är han inte ensam om. Vid kafferasterna på landets arbetsplatser har vi kommit till samma slutsats.

En ledarstil som betonar JAGET framför LAGET. Sådana ledare känner vi igen och konsekvenserna kan bli förödande. Duktiga medarbetare hoppar av, kunniga tjänstemän tystnar och självförtroendet sviktar i takt med att förtroende och mandat snävas in.

Hugga, säger jag. Varför låter vi sådant fortgå?

Är det rädsla? Rädsla från alla håll; från stukade medarbetare och tilltufsade chefer ända upp till högsta ledningen. Så länge allt fungerar blir översittaren kvar i strålkastarljuset i ensamt majestät. Och ingen behöver röra i det svåra...

Men ängsligast av alla är nog buffeln själv; livrädd att förlora makten, livrädd att inte vara bäst ellr att själv falla offer för andras fula grepp. För vi tenderar att bedöma andra utifrån vårt eget agerande och då är det bättre att förekomma än att förekommas.

Ledarskribenten fortsätter "... han drog sig inte för att låta sitt självhävdelsebehov gå ut över kamraterna i regeringen och till och med sina närmaste förtrogna..."

Tja, vad säger man. Förbrukade, förtalade och försvunna medspelare i det som skulle vara ett lag, inte konstigt att det blir sårbart.

Frågan kvarstår - VARFÖR blundar vi för dessa ledare, var vi nu än råkar hitta dem? Snabb och säker utväxling av resultat. På kort sikt ja. Men sedan då?

Det kan bli ett högt pris att betala. Och inte speciellt trevligt medan det pågår...

Bryta ihop för att orka gå vidare...

Man måste bryta ihop då och då för att orka gå vidare...

Mark Levengoods kloka fundering. Nej, jag har inte brutit ihop men definitivt gått i ide. Vaknar vid 10, pratar lite med Castro som kurar intill mig på täcket, ligger kvar och tittar ut på den klara vinterhimlen utanför fönstret.

Går upp en sväng, morgontoa, tillbaka till sängen. Vad ska jag göra idag? Ingenting. Absolut ingenting.

Nej, det är inte tråkigt. Jag tål bara inte stress längre. Fyra månader av intensivt jobbande och plötsligt börjar hela världen snurra. Kroppen säger ifrån. Synd, för det är något som alltid varit en av mina paradgrenar; intensivstress utan återhämtning.

Men det var ju så himla KUL, att vara mitt i där allt snurrar som snabbast. Runt, runt, fortare och fortare. Jag VAR någon. Tills PANG! Allt på sin spets. Självaste livet ingen självklarhet.

Nu tar jag det lugnare. Men det är svårt att bryta mönster, så lätt att känna sig utanför, att inte räknas som förr.

I veckan är jag kompledig och gör som sagt - ingenting. Läste någonstans att det tar minst lika lång tid att återhämta sig som man stressat. Det kan väl ändå inte stämma?

Kikar ut på eftermiddagssolen över grannens hustak. En långpromenad kanske, nej, lägger mig nog och läser istället.

Måste vila - för sedan, då jäklar...

Att lyssna är en konst

Jag minns när jag var liten. Tyst som en mus brukade jag njuta till de vuxnas småprat kring köksbordet. Godnattstunden med mamma var en höjdpunkt och jag och lillebror tjatade; mamma, berätta om kriget. Och hon berättade, om släktingarnas hus där på andra sidan älven som försvann i lågorna, om barnen som evakuerades tillsammans med mammorna och de få tillhörigheter som de kunde få med sig.

Till pappas pojkminnen lyssnade jag, allt från tunga dagspass på dyngsur myrslåtter till lättsamma fotbollsminnen från grannbyarna, medan granskogen susade förbi utanför PV:ns sidoruta.

På morfar lyssnade jag allra helst. Han kunde allt om tider som flytt. Om vallonerna som kom resande med fartyg ända bortifrån Belgien för att idka järnbruk uppe i Norrbotten. Alla släktnamnen kunda han härleda. Och allt hade han hört berättas när han var liten och nu förde han det vidare. Oj så mycket han kunde morfar men det var aldrig någon vuxen som hade tid. De hade fullt upp med sitt där i 60-talet som snurrade på medan morfar sög på sin pipa ute på bron, spanade ut över ängarna och lät minnena flöda.

Allra mest spännande var det när de vuxna plötsligt sänkte rösterna och pratade med små bokstäver. De fick jag långa öron. Då var det mycket jag fick veta, mycket sådant som jag inte borde.

Men jag vet inte vad som hände. Plötsligt var "jag" och "mitt" viktigare, skulle vädras och mätas med alla andras. Från den tysta inkännande till en ständig sändare. Vart tog lyssnandet vägen?

För det är en alldeles speciell konst, att släppa jaget och bli betraktare. Att stanna till och bara vara. Lite frustrerande till en början. Men man försvinner faktiskt inte, man hörs bara inte.

Häromdagen bestämde mig för att vara knäpptyst en hel fikarast. Det var inte lätt. Men det är mycket man lägger märke till, hos andra och inte minst hos sig själv.
I tystnaden mellan orden vilar många sanningar. Bara man vågar möta dem.

Ska det vara så svårt - att känna lite pirr igen

I villan mitt emot bor en ung familj. Volvon står parkerad på uppfarten och en blå pulka står lutad mot väggen. Så fort det är helg kommer bilar farande som lämmeltåg fyllda av vänner och småbarn i färgglada overaller.

Jag brukar slänga ett getöga över gatan, bänkad vid köksbordet i mjukisbyxor med DN uppslagen, på 30-åringarna som kramar om varandra borta hos grannen. På våran uppfart står bara en bil. Vår egen.

Annat var det förr. Då var det vi som var nyblivna föräldrar, glada och förväntansfulla med massor av vänner. Var tog dom vägen, vännerna och småbarnen. Och mina EGNA BARN. Var är alla?

Inte här hemma i mitt kök i alla fall, konstaterar jag och häller upp en påtår i kaffemuggen.

Hos mig känns allt nytt och ovant. Nästan som i tonåren när ett helt nytt liv stod för dörren. Fast utan det där spännande pirret.

Vad gör alla en lördag som denna? Varför kommer ingen och hälsar på? Tänk om vi skulle fixa middag och bjuda in lite blandat folk, gamla och nya vänner, mina och makens i olika åldrar. Det vore väl kul.

Eller orkar jag? Med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Kanske lite väl spontant påkommet, alla har väl fullt upp och jag måste hinna till Kvantum och handla. Nej, jag kanske hyr en film istället.

Annat var det i tonåren: spontanfest så fort det var FÖRÄLDRAFRITT. Alla kom, kånkandes på kassar med öl, även oinbjudna, FAST det inte fanns en endaste matbit framdukad. Inget krångel alls. Utom efteråt förståss.

Hallå! Här är BARNFRITT. Tag med några öl och en chipspåse och kom över. Ta med dina vänner om du har några. Alla är välkomna!

Ska det vara så himla svårt! Att få igång lite pirr igen.