På julfest med saknade vänner

Julbord på Nordkalottcenter tillsammans med föreningen. Två långbord fyllda med festlädda människor från Blodcancerföreningen i Norrbotten.

Vi sitter där bland de uppdukade faten och försöker samtala över silltallrikar och julmustglas till konfrensierens hurtiga tillrop, som en auktionsutropare på loppmarknad. "Hallå, kom igen nu! Huuur duktiga är Lust?, som sånggruppen heter som uppträder. Och vi applåderar artigt och ler tillsammans med IT-firmor och transportföretag, "Jaa, vi haar kul"!

Jag känner människorna i föreningen rätt väl vid det här laget. I mer än tio år har vi träffats; Margot, Pär, Richard , Claes och alla de andra. Den äldste, Doroty, har blivit skör och än mer lomhörd, och snubblar i trappan till festlokalen, men är "still going strong", Och det är vi alla väldigt bra på, going strong. Man blir stark om man överlever,. Och skör samtidigt.

Vi vet ju hur nära det var. Hur det som alltid varit självklart, på ett ögonblick med några fackmannamässigt sakliga ord från en vitrockad läkare, omkullkastar allt. Pang! Vi vet. Och vi frågar varandra hur vi mår och berättar om bortopererade mjältar, nya tunga "kurer", trombocytnivåer som är farligt låga men också det positiva: "Det är bra! Jag fick godkänt på senaste halvårsbesöktet." Och vi ler lättade eller medkännande för allt vi kan göra är att finnas där.

Jag lyfter blicken och ser en man gå iväg mot efterrättsborden. Plötsligt känner jag igen honom och det kramar till i hjärat. Det är Ingelas far. Hon som gick bort för tre år sedan, inte på grund av cancern utan sviterna av stenhårda behandlingar. Hon, vars son vi sett sedan han var fem och glatt sålde lotter vid våra sammankomster. Lilla Jens som nu är sjutton och har nyfärgat hår och första flickvännen intill sig.

När jag ser Ingelas pappa bland godisborden minns jag kyrkan den där sommardagen. Kistan där framme och fotot på Ingela med blankt hår och med runda kinder, frisk och stark. Där stod vänner och anhöriga stumma i sorg. Och pappan. Förkrossad och bruten. Förkrympt. Och plötsligt blir det så tydligt, alla de som inte är med oss längre. Tomheten överrumplar och tårarna går inte att hejda.

Då hörs auktionsutroparen igen; "Kom igen, Blodcancerföreningen i Norrbotten" och nu är det meningen att vi ska tjoa högre än alla långtradarchaffisar och IT-konsulter tillsammans, för nu ska det tävlas!

Nej, jag ropar inte. Jag förblir tyst och torkar diskret ögonen med den julröda servetten.

Intill mig pussar Jens på söta flickvännen och Ingelas pappa njuter av ischokladen och kaffet.

Det är det enda vi kan göra - gå vidare och vara rädda om varandra. Och minnas dem som en gång var.

Kvinnliga förebilder - närmare än man tror!

Jag är ju som ni vet på jakt efter kvinnliga förebilder. Kan konstatera att man inte ska gå över ån efter vatten!

Efter en supertrevlig middag med god mat och rikligt med dryck, har jag flera nya förlsag på min lista.

En av desssa superkvonnor är Elsiabeth. Alltså, Elisabeth! Hon är ju helt fantastisk. Hon är en självskriven kandidat, inte vilken som helst. Hon har hjälpt många kvinnor att komma fram, må vara inom forskning eller ledande positioner. Elisabeth, en pärla. Hon om någon ger energi att se framåt. En kvinna fylld av kraft och som dessutom är klok och vacker. Nej. hon är inte vacker, hon är jävligt snygg!"!! Inte helt oviktigt i min jakt på förebild....

Men nu är jag lite lätt dragen och får återkomma under helgen när jag är nykter och fräsch i tanke och reflektion...

Tills dess, en väldigt god natt!.

Om en resa - och att förenas i en livssorg

Vad var det som hände på den där tågresan som jag skrev om i förra bloggen....

Efter att ha pratat asiatisk kampsport, österländsk filosofi samt fått  halva LTUs lärarkår recenserad, var det hög tid för en kaffe.

I den fullpackade restaurangvagnen gled jag ner på den enda lediga platsen och började småprata med sällskapet, en dam och två herrar. Mannen med rondör visade sig vara SJ-anställd och försvann snart. Damen och den andre herrn var ett par.

Efter sedvanliga "Var kommer ni ifrån" och "Jasså, ni ska besöka din födelsestad Kiruna" blev samtalen allt personligare i takt med att skogarna djupnade. Hur de träffades i Danderyd där hon jobbade en sommar som mycket ung. De hade båda intressanta yrkeskarriärer bakom sig. Mannen, som hade lite svårt med talet, berättade omständligt om uppbyggnad av flyktingförläggningar, departementsjobb och resor jorden runt. Kvinnan hade bl a varit intensivvårds-syrra vilket alltid är intressant. Av intensivvård har jag ju tyvärr en del erfarenhet.

Det hade börjat glesna mellan borden när jag över tredje pappmuggen kaffe frågar om de har några barn.
"Vi hade två", svarar kvinnan. "Men vår dotter dog", och jag ser smärtan i hennes ögon.

Det är här samtalet tar en annan vändning. Deras enda dotter Petra, insjuknade i cancer 2000, samma år som jag, och, visade det sig, i Hodgkins lymfom precis som jag. Men Petra hörde till dem som inte klarade det. Petra dog en varm sommardag, 30 år gammal.

Där satt vi i den halvtomma restaurangvagnen och pratade och grät till tågets gungande. Jag fick veta mycket om den anhöriges smärta, att som mamma och pappa förlora sin dotter "mitt i livet".
"Nej, sorgen går aldrig över, den finns alltid med", förklarade kvinnan, som visade sig heta Yvonne.
Och kanske är det så, att det barn man förlorat finns med en lika intensivt, nästan intensivare, i varje stund, varje handling, varje vardag, julafton, påskafton och sommardag, resten av livet.

Och det kändes som att hon satt där med oss, Petra, och lyssnade till vårt samtal.
"Sista dagen hon levde åkte vi till Skövde för att köpa glass", sa Yvonne och log lite vid minnet av den där glassen som rann och rann ner för Petras hand i värmen.
"Nästa gång ska jag köpa en Piggelin", hade hon skojat.

Men det blev aldrig någon mer glass för Petra.

Så märkligt livet är, och än märkligare döden. Mina barn har sin mamma kvar, Petras föräldrar förlorade sin dotter. Men jag vet, att när krafternasinar och kroppen inte orkar med mer cellgifter, strålning, cortison och plågor, då känns döden faktiskt inte som det värsta.

Det kan kännas som en tröst, att vi får dö bort från smärtor och plågor, när allt är testat och det inte finns något mer att göra. Det motsatta vore fruktansvärt. Så tänker jag, och det sa jag till Petras mamma. Jag vet inte om det var någon tröst, men det var alldeles sant.

Och det kändes faktiskt som att det var meningen, att vi skulle träffas där i den överfulla restaurangen och ha det där samtalet. .

Det finns stunder då det känns  lite mindre ensamt, att vara människa.


/ I samband med Petras död fick hennes pappa Parkinson, därav det långsamma talet.

Om tåg, stockholmare och Alma Cogan

Att åka tåg är speciellt. Tog nattåget hem från Stockholm i söndags, vilket inte hör till vanligheterna för oss Lulebor som gärna väljer det 12 timmar snabbare flyget, och som vanligt händer det en massa intressant. Ja, inte så att jag ägnar mig åt spännande aktiviteter direkt, mer åt det stillsamma hållet. Låånga samtal med medresenärerna medan Norrlandspilen (!) stånkar fram längs snöiga spår.

Har en alldeles speciell relation till tåg. Minns perrongen på Gällivare Järnvägsstation, året var väl 1964-65. Där stod vi, mamma och jag, pappa var säkert "barnvakt" åt lillebror, och väntade. På stockholmarna.

Och stockholmarna, det var fastrarna med pojkvänner som dundrade in på stationen i jättetåget som bromsade in med gnisslande stålhjul. Och ut klev de, kånkande på bruna kappsäckar med rem och spänne, sportklädda i påsktider, i kjol och sandaler om det var sommar, alltid lika glada och avspända.

För Stockholmare, det var spännande folk. Ja, fastrarna var ju egentligen "vanliga" flickor från Tornedalens skogsbyar, men efter flytten till storstaden direkt efter gymnasiet, stod de för något helt annat. Åtminstone för mig. De skrattade mycket med kortklippta frisyrer, och bodde i lägenheter i Danderyd eller Enskede och jobbade på spännande ställen och var alltid snälla och glada och de pratade lite finare än släktingarna som stannat kvar i Norrbotten. När de kom blev det liv i luckan hemma på gården hos farmor.

Och när yngsta fastern kom hem, ja då följde hela Världen med! Vacker som en prinsessa med det blonda hårsvallet uppsprayat i en luftig knut. Hon som jobbat i Tyskland och kom hem med Alma Cogan-skivor och spelade Tennessee walz på resegrammofonen uppe på vindan en hel sommar medan hon berättade om äventyren i en stad som hette Düsseldorf. Hon kom med presenter som jag inte sett maken till; som en röd väst med pacelymönstrad snusnäsduk och en grov guldkedja att hänga om halsen. Oj! Jag gick i ettan på Mjölkuddsskolan och mamma såg lite tveksam ut. Till jul fick jag en blommig Mary Poppins-blus, ja den hette så, med långa puffärmar och en liten spetskant kring ståkragen.

Ja, allt det där spännande, det kom med Norrlandspilen till Gällivare järnvägsstation, ända från Stockholm.

Inte så konstigt att jag har förväntningar när jag kliver på tåget på spår 4 kl 17.50 på söndag eftermiddag.

Innan jag somnar har jag hunnit prata österländs filosofi och japansk kampsport i tre timmar med två ynglingar i samma kupé samt fått en uppfriskande resumé över kvaliteten på pedagogerna på min egen arbetsplats, LTU. Och senare, suttit och gråtit över en pappmugg kaffe i restaurangvagnen tillsammans med ett par från Norrköping. Helt oväntat förenade av en stor livssorg.

Men det får ni veta mer om i nästa blogg...

Att åka tåg är som sagt intressant.