Om tåg, stockholmare och Alma Cogan

Att åka tåg är speciellt. Tog nattåget hem från Stockholm i söndags, vilket inte hör till vanligheterna för oss Lulebor som gärna väljer det 12 timmar snabbare flyget, och som vanligt händer det en massa intressant. Ja, inte så att jag ägnar mig åt spännande aktiviteter direkt, mer åt det stillsamma hållet. Låånga samtal med medresenärerna medan Norrlandspilen (!) stånkar fram längs snöiga spår.

Har en alldeles speciell relation till tåg. Minns perrongen på Gällivare Järnvägsstation, året var väl 1964-65. Där stod vi, mamma och jag, pappa var säkert "barnvakt" åt lillebror, och väntade. På stockholmarna.

Och stockholmarna, det var fastrarna med pojkvänner som dundrade in på stationen i jättetåget som bromsade in med gnisslande stålhjul. Och ut klev de, kånkande på bruna kappsäckar med rem och spänne, sportklädda i påsktider, i kjol och sandaler om det var sommar, alltid lika glada och avspända.

För Stockholmare, det var spännande folk. Ja, fastrarna var ju egentligen "vanliga" flickor från Tornedalens skogsbyar, men efter flytten till storstaden direkt efter gymnasiet, stod de för något helt annat. Åtminstone för mig. De skrattade mycket med kortklippta frisyrer, och bodde i lägenheter i Danderyd eller Enskede och jobbade på spännande ställen och var alltid snälla och glada och de pratade lite finare än släktingarna som stannat kvar i Norrbotten. När de kom blev det liv i luckan hemma på gården hos farmor.

Och när yngsta fastern kom hem, ja då följde hela Världen med! Vacker som en prinsessa med det blonda hårsvallet uppsprayat i en luftig knut. Hon som jobbat i Tyskland och kom hem med Alma Cogan-skivor och spelade Tennessee walz på resegrammofonen uppe på vindan en hel sommar medan hon berättade om äventyren i en stad som hette Düsseldorf. Hon kom med presenter som jag inte sett maken till; som en röd väst med pacelymönstrad snusnäsduk och en grov guldkedja att hänga om halsen. Oj! Jag gick i ettan på Mjölkuddsskolan och mamma såg lite tveksam ut. Till jul fick jag en blommig Mary Poppins-blus, ja den hette så, med långa puffärmar och en liten spetskant kring ståkragen.

Ja, allt det där spännande, det kom med Norrlandspilen till Gällivare järnvägsstation, ända från Stockholm.

Inte så konstigt att jag har förväntningar när jag kliver på tåget på spår 4 kl 17.50 på söndag eftermiddag.

Innan jag somnar har jag hunnit prata österländs filosofi och japansk kampsport i tre timmar med två ynglingar i samma kupé samt fått en uppfriskande resumé över kvaliteten på pedagogerna på min egen arbetsplats, LTU. Och senare, suttit och gråtit över en pappmugg kaffe i restaurangvagnen tillsammans med ett par från Norrköping. Helt oväntat förenade av en stor livssorg.

Men det får ni veta mer om i nästa blogg...

Att åka tåg är som sagt intressant.