Efter att ha pratat asiatisk kampsport, österländsk filosofi samt fått halva LTUs lärarkår recenserad, var det hög tid för en kaffe.
I den fullpackade restaurangvagnen gled jag ner på den enda lediga platsen och började småprata med sällskapet, en dam och två herrar. Mannen med rondör visade sig vara SJ-anställd och försvann snart. Damen och den andre herrn var ett par.
Efter sedvanliga "Var kommer ni ifrån" och "Jasså, ni ska besöka din födelsestad Kiruna" blev samtalen allt personligare i takt med att skogarna djupnade. Hur de träffades i Danderyd där hon jobbade en sommar som mycket ung. De hade båda intressanta yrkeskarriärer bakom sig. Mannen, som hade lite svårt med talet, berättade omständligt om uppbyggnad av flyktingförläggningar, departementsjobb och resor jorden runt. Kvinnan hade bl a varit intensivvårds-syrra vilket alltid är intressant. Av intensivvård har jag ju tyvärr en del erfarenhet.
Det hade börjat glesna mellan borden när jag över tredje pappmuggen kaffe frågar om de har några barn.
"Vi hade två", svarar kvinnan. "Men vår dotter dog", och jag ser smärtan i hennes ögon.
Det är här samtalet tar en annan vändning. Deras enda dotter Petra, insjuknade i cancer 2000, samma år som jag, och, visade det sig, i Hodgkins lymfom precis som jag. Men Petra hörde till dem som inte klarade det. Petra dog en varm sommardag, 30 år gammal.
Där satt vi i den halvtomma restaurangvagnen och pratade och grät till tågets gungande. Jag fick veta mycket om den anhöriges smärta, att som mamma och pappa förlora sin dotter "mitt i livet".
"Nej, sorgen går aldrig över, den finns alltid med", förklarade kvinnan, som visade sig heta Yvonne.
Och kanske är det så, att det barn man förlorat finns med en lika intensivt, nästan intensivare, i varje stund, varje handling, varje vardag, julafton, påskafton och sommardag, resten av livet.
Och det kändes som att hon satt där med oss, Petra, och lyssnade till vårt samtal.
"Sista dagen hon levde åkte vi till Skövde för att köpa glass", sa Yvonne och log lite vid minnet av den där glassen som rann och rann ner för Petras hand i värmen.
"Nästa gång ska jag köpa en Piggelin", hade hon skojat.
Men det blev aldrig någon mer glass för Petra.
Så märkligt livet är, och än märkligare döden. Mina barn har sin mamma kvar, Petras föräldrar förlorade sin dotter. Men jag vet, att när krafternasinar och kroppen inte orkar med mer cellgifter, strålning, cortison och plågor, då känns döden faktiskt inte som det värsta.
Det kan kännas som en tröst, att vi får dö bort från smärtor och plågor, när allt är testat och det inte finns något mer att göra. Det motsatta vore fruktansvärt. Så tänker jag, och det sa jag till Petras mamma. Jag vet inte om det var någon tröst, men det var alldeles sant.
Och det kändes faktiskt som att det var meningen, att vi skulle träffas där i den överfulla restaurangen och ha det där samtalet. .
Det finns stunder då det känns lite mindre ensamt, att vara människa.
/ I samband med Petras död fick hennes pappa Parkinson, därav det långsamma talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar