Vi sitter där bland de uppdukade faten och försöker samtala över silltallrikar och julmustglas till konfrensierens hurtiga tillrop, som en auktionsutropare på loppmarknad. "Hallå, kom igen nu! Huuur duktiga är Lust?, som sånggruppen heter som uppträder. Och vi applåderar artigt och ler tillsammans med IT-firmor och transportföretag, "Jaa, vi haar kul"!
Jag känner människorna i föreningen rätt väl vid det här laget. I mer än tio år har vi träffats; Margot, Pär, Richard , Claes och alla de andra. Den äldste, Doroty, har blivit skör och än mer lomhörd, och snubblar i trappan till festlokalen, men är "still going strong", Och det är vi alla väldigt bra på, going strong. Man blir stark om man överlever,. Och skör samtidigt.
Vi vet ju hur nära det var. Hur det som alltid varit självklart, på ett ögonblick med några fackmannamässigt sakliga ord från en vitrockad läkare, omkullkastar allt. Pang! Vi vet. Och vi frågar varandra hur vi mår och berättar om bortopererade mjältar, nya tunga "kurer", trombocytnivåer som är farligt låga men också det positiva: "Det är bra! Jag fick godkänt på senaste halvårsbesöktet." Och vi ler lättade eller medkännande för allt vi kan göra är att finnas där.
Jag lyfter blicken och ser en man gå iväg mot efterrättsborden. Plötsligt känner jag igen honom och det kramar till i hjärat. Det är Ingelas far. Hon som gick bort för tre år sedan, inte på grund av cancern utan sviterna av stenhårda behandlingar. Hon, vars son vi sett sedan han var fem och glatt sålde lotter vid våra sammankomster. Lilla Jens som nu är sjutton och har nyfärgat hår och första flickvännen intill sig.
När jag ser Ingelas pappa bland godisborden minns jag kyrkan den där sommardagen. Kistan där framme och fotot på Ingela med blankt hår och med runda kinder, frisk och stark. Där stod vänner och anhöriga stumma i sorg. Och pappan. Förkrossad och bruten. Förkrympt. Och plötsligt blir det så tydligt, alla de som inte är med oss längre. Tomheten överrumplar och tårarna går inte att hejda.
Då hörs auktionsutroparen igen; "Kom igen, Blodcancerföreningen i Norrbotten" och nu är det meningen att vi ska tjoa högre än alla långtradarchaffisar och IT-konsulter tillsammans, för nu ska det tävlas!
Nej, jag ropar inte. Jag förblir tyst och torkar diskret ögonen med den julröda servetten.
Intill mig pussar Jens på söta flickvännen och Ingelas pappa njuter av ischokladen och kaffet.
Det är det enda vi kan göra - gå vidare och vara rädda om varandra. Och minnas dem som en gång var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar