Bryta ihop för att orka gå vidare...

Man måste bryta ihop då och då för att orka gå vidare...

Mark Levengoods kloka fundering. Nej, jag har inte brutit ihop men definitivt gått i ide. Vaknar vid 10, pratar lite med Castro som kurar intill mig på täcket, ligger kvar och tittar ut på den klara vinterhimlen utanför fönstret.

Går upp en sväng, morgontoa, tillbaka till sängen. Vad ska jag göra idag? Ingenting. Absolut ingenting.

Nej, det är inte tråkigt. Jag tål bara inte stress längre. Fyra månader av intensivt jobbande och plötsligt börjar hela världen snurra. Kroppen säger ifrån. Synd, för det är något som alltid varit en av mina paradgrenar; intensivstress utan återhämtning.

Men det var ju så himla KUL, att vara mitt i där allt snurrar som snabbast. Runt, runt, fortare och fortare. Jag VAR någon. Tills PANG! Allt på sin spets. Självaste livet ingen självklarhet.

Nu tar jag det lugnare. Men det är svårt att bryta mönster, så lätt att känna sig utanför, att inte räknas som förr.

I veckan är jag kompledig och gör som sagt - ingenting. Läste någonstans att det tar minst lika lång tid att återhämta sig som man stressat. Det kan väl ändå inte stämma?

Kikar ut på eftermiddagssolen över grannens hustak. En långpromenad kanske, nej, lägger mig nog och läser istället.

Måste vila - för sedan, då jäklar...