Dagens ledare i DN handlar om ledarskap. Eller snarare Göran Perssons bristande sådana. Riktigt insiktsfullt tycker jag och får för ovanlighetens INTE huvudvärk redan till morgonkaffet av uppblossande ilska åt "fel" vinklade samhällsanalyser.
Redaktören härleder dagens ledarkris i S på Perssons buffelstil och det är han inte ensam om. Vid kafferasterna på landets arbetsplatser har vi kommit till samma slutsats.
En ledarstil som betonar JAGET framför LAGET. Sådana ledare känner vi igen och konsekvenserna kan bli förödande. Duktiga medarbetare hoppar av, kunniga tjänstemän tystnar och självförtroendet sviktar i takt med att förtroende och mandat snävas in.
Hugga, säger jag. Varför låter vi sådant fortgå?
Är det rädsla? Rädsla från alla håll; från stukade medarbetare och tilltufsade chefer ända upp till högsta ledningen. Så länge allt fungerar blir översittaren kvar i strålkastarljuset i ensamt majestät. Och ingen behöver röra i det svåra...
Men ängsligast av alla är nog buffeln själv; livrädd att förlora makten, livrädd att inte vara bäst ellr att själv falla offer för andras fula grepp. För vi tenderar att bedöma andra utifrån vårt eget agerande och då är det bättre att förekomma än att förekommas.
Ledarskribenten fortsätter "... han drog sig inte för att låta sitt självhävdelsebehov gå ut över kamraterna i regeringen och till och med sina närmaste förtrogna..."
Tja, vad säger man. Förbrukade, förtalade och försvunna medspelare i det som skulle vara ett lag, inte konstigt att det blir sårbart.
Frågan kvarstår - VARFÖR blundar vi för dessa ledare, var vi nu än råkar hitta dem? Snabb och säker utväxling av resultat. På kort sikt ja. Men sedan då?
Det kan bli ett högt pris att betala. Och inte speciellt trevligt medan det pågår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar