På julfest med saknade vänner

Julbord på Nordkalottcenter tillsammans med föreningen. Två långbord fyllda med festlädda människor från Blodcancerföreningen i Norrbotten.

Vi sitter där bland de uppdukade faten och försöker samtala över silltallrikar och julmustglas till konfrensierens hurtiga tillrop, som en auktionsutropare på loppmarknad. "Hallå, kom igen nu! Huuur duktiga är Lust?, som sånggruppen heter som uppträder. Och vi applåderar artigt och ler tillsammans med IT-firmor och transportföretag, "Jaa, vi haar kul"!

Jag känner människorna i föreningen rätt väl vid det här laget. I mer än tio år har vi träffats; Margot, Pär, Richard , Claes och alla de andra. Den äldste, Doroty, har blivit skör och än mer lomhörd, och snubblar i trappan till festlokalen, men är "still going strong", Och det är vi alla väldigt bra på, going strong. Man blir stark om man överlever,. Och skör samtidigt.

Vi vet ju hur nära det var. Hur det som alltid varit självklart, på ett ögonblick med några fackmannamässigt sakliga ord från en vitrockad läkare, omkullkastar allt. Pang! Vi vet. Och vi frågar varandra hur vi mår och berättar om bortopererade mjältar, nya tunga "kurer", trombocytnivåer som är farligt låga men också det positiva: "Det är bra! Jag fick godkänt på senaste halvårsbesöktet." Och vi ler lättade eller medkännande för allt vi kan göra är att finnas där.

Jag lyfter blicken och ser en man gå iväg mot efterrättsborden. Plötsligt känner jag igen honom och det kramar till i hjärat. Det är Ingelas far. Hon som gick bort för tre år sedan, inte på grund av cancern utan sviterna av stenhårda behandlingar. Hon, vars son vi sett sedan han var fem och glatt sålde lotter vid våra sammankomster. Lilla Jens som nu är sjutton och har nyfärgat hår och första flickvännen intill sig.

När jag ser Ingelas pappa bland godisborden minns jag kyrkan den där sommardagen. Kistan där framme och fotot på Ingela med blankt hår och med runda kinder, frisk och stark. Där stod vänner och anhöriga stumma i sorg. Och pappan. Förkrossad och bruten. Förkrympt. Och plötsligt blir det så tydligt, alla de som inte är med oss längre. Tomheten överrumplar och tårarna går inte att hejda.

Då hörs auktionsutroparen igen; "Kom igen, Blodcancerföreningen i Norrbotten" och nu är det meningen att vi ska tjoa högre än alla långtradarchaffisar och IT-konsulter tillsammans, för nu ska det tävlas!

Nej, jag ropar inte. Jag förblir tyst och torkar diskret ögonen med den julröda servetten.

Intill mig pussar Jens på söta flickvännen och Ingelas pappa njuter av ischokladen och kaffet.

Det är det enda vi kan göra - gå vidare och vara rädda om varandra. Och minnas dem som en gång var.

Kvinnliga förebilder - närmare än man tror!

Jag är ju som ni vet på jakt efter kvinnliga förebilder. Kan konstatera att man inte ska gå över ån efter vatten!

Efter en supertrevlig middag med god mat och rikligt med dryck, har jag flera nya förlsag på min lista.

En av desssa superkvonnor är Elsiabeth. Alltså, Elisabeth! Hon är ju helt fantastisk. Hon är en självskriven kandidat, inte vilken som helst. Hon har hjälpt många kvinnor att komma fram, må vara inom forskning eller ledande positioner. Elisabeth, en pärla. Hon om någon ger energi att se framåt. En kvinna fylld av kraft och som dessutom är klok och vacker. Nej. hon är inte vacker, hon är jävligt snygg!"!! Inte helt oviktigt i min jakt på förebild....

Men nu är jag lite lätt dragen och får återkomma under helgen när jag är nykter och fräsch i tanke och reflektion...

Tills dess, en väldigt god natt!.

Om en resa - och att förenas i en livssorg

Vad var det som hände på den där tågresan som jag skrev om i förra bloggen....

Efter att ha pratat asiatisk kampsport, österländsk filosofi samt fått  halva LTUs lärarkår recenserad, var det hög tid för en kaffe.

I den fullpackade restaurangvagnen gled jag ner på den enda lediga platsen och började småprata med sällskapet, en dam och två herrar. Mannen med rondör visade sig vara SJ-anställd och försvann snart. Damen och den andre herrn var ett par.

Efter sedvanliga "Var kommer ni ifrån" och "Jasså, ni ska besöka din födelsestad Kiruna" blev samtalen allt personligare i takt med att skogarna djupnade. Hur de träffades i Danderyd där hon jobbade en sommar som mycket ung. De hade båda intressanta yrkeskarriärer bakom sig. Mannen, som hade lite svårt med talet, berättade omständligt om uppbyggnad av flyktingförläggningar, departementsjobb och resor jorden runt. Kvinnan hade bl a varit intensivvårds-syrra vilket alltid är intressant. Av intensivvård har jag ju tyvärr en del erfarenhet.

Det hade börjat glesna mellan borden när jag över tredje pappmuggen kaffe frågar om de har några barn.
"Vi hade två", svarar kvinnan. "Men vår dotter dog", och jag ser smärtan i hennes ögon.

Det är här samtalet tar en annan vändning. Deras enda dotter Petra, insjuknade i cancer 2000, samma år som jag, och, visade det sig, i Hodgkins lymfom precis som jag. Men Petra hörde till dem som inte klarade det. Petra dog en varm sommardag, 30 år gammal.

Där satt vi i den halvtomma restaurangvagnen och pratade och grät till tågets gungande. Jag fick veta mycket om den anhöriges smärta, att som mamma och pappa förlora sin dotter "mitt i livet".
"Nej, sorgen går aldrig över, den finns alltid med", förklarade kvinnan, som visade sig heta Yvonne.
Och kanske är det så, att det barn man förlorat finns med en lika intensivt, nästan intensivare, i varje stund, varje handling, varje vardag, julafton, påskafton och sommardag, resten av livet.

Och det kändes som att hon satt där med oss, Petra, och lyssnade till vårt samtal.
"Sista dagen hon levde åkte vi till Skövde för att köpa glass", sa Yvonne och log lite vid minnet av den där glassen som rann och rann ner för Petras hand i värmen.
"Nästa gång ska jag köpa en Piggelin", hade hon skojat.

Men det blev aldrig någon mer glass för Petra.

Så märkligt livet är, och än märkligare döden. Mina barn har sin mamma kvar, Petras föräldrar förlorade sin dotter. Men jag vet, att när krafternasinar och kroppen inte orkar med mer cellgifter, strålning, cortison och plågor, då känns döden faktiskt inte som det värsta.

Det kan kännas som en tröst, att vi får dö bort från smärtor och plågor, när allt är testat och det inte finns något mer att göra. Det motsatta vore fruktansvärt. Så tänker jag, och det sa jag till Petras mamma. Jag vet inte om det var någon tröst, men det var alldeles sant.

Och det kändes faktiskt som att det var meningen, att vi skulle träffas där i den överfulla restaurangen och ha det där samtalet. .

Det finns stunder då det känns  lite mindre ensamt, att vara människa.


/ I samband med Petras död fick hennes pappa Parkinson, därav det långsamma talet.

Om tåg, stockholmare och Alma Cogan

Att åka tåg är speciellt. Tog nattåget hem från Stockholm i söndags, vilket inte hör till vanligheterna för oss Lulebor som gärna väljer det 12 timmar snabbare flyget, och som vanligt händer det en massa intressant. Ja, inte så att jag ägnar mig åt spännande aktiviteter direkt, mer åt det stillsamma hållet. Låånga samtal med medresenärerna medan Norrlandspilen (!) stånkar fram längs snöiga spår.

Har en alldeles speciell relation till tåg. Minns perrongen på Gällivare Järnvägsstation, året var väl 1964-65. Där stod vi, mamma och jag, pappa var säkert "barnvakt" åt lillebror, och väntade. På stockholmarna.

Och stockholmarna, det var fastrarna med pojkvänner som dundrade in på stationen i jättetåget som bromsade in med gnisslande stålhjul. Och ut klev de, kånkande på bruna kappsäckar med rem och spänne, sportklädda i påsktider, i kjol och sandaler om det var sommar, alltid lika glada och avspända.

För Stockholmare, det var spännande folk. Ja, fastrarna var ju egentligen "vanliga" flickor från Tornedalens skogsbyar, men efter flytten till storstaden direkt efter gymnasiet, stod de för något helt annat. Åtminstone för mig. De skrattade mycket med kortklippta frisyrer, och bodde i lägenheter i Danderyd eller Enskede och jobbade på spännande ställen och var alltid snälla och glada och de pratade lite finare än släktingarna som stannat kvar i Norrbotten. När de kom blev det liv i luckan hemma på gården hos farmor.

Och när yngsta fastern kom hem, ja då följde hela Världen med! Vacker som en prinsessa med det blonda hårsvallet uppsprayat i en luftig knut. Hon som jobbat i Tyskland och kom hem med Alma Cogan-skivor och spelade Tennessee walz på resegrammofonen uppe på vindan en hel sommar medan hon berättade om äventyren i en stad som hette Düsseldorf. Hon kom med presenter som jag inte sett maken till; som en röd väst med pacelymönstrad snusnäsduk och en grov guldkedja att hänga om halsen. Oj! Jag gick i ettan på Mjölkuddsskolan och mamma såg lite tveksam ut. Till jul fick jag en blommig Mary Poppins-blus, ja den hette så, med långa puffärmar och en liten spetskant kring ståkragen.

Ja, allt det där spännande, det kom med Norrlandspilen till Gällivare järnvägsstation, ända från Stockholm.

Inte så konstigt att jag har förväntningar när jag kliver på tåget på spår 4 kl 17.50 på söndag eftermiddag.

Innan jag somnar har jag hunnit prata österländs filosofi och japansk kampsport i tre timmar med två ynglingar i samma kupé samt fått en uppfriskande resumé över kvaliteten på pedagogerna på min egen arbetsplats, LTU. Och senare, suttit och gråtit över en pappmugg kaffe i restaurangvagnen tillsammans med ett par från Norrköping. Helt oväntat förenade av en stor livssorg.

Men det får ni veta mer om i nästa blogg...

Att åka tåg är som sagt intressant.

Kandidat ett, kvinnliga förebilder - Selma

Jakten på kvinnliga förebilder är igång. Fick genast tips på en kandidat av en facebookvän. Kandidaten är inte vem som helst, utan självaste Selma Lagerlöf.

Det, kan jag konstatera, var lite otippat.

För det första har Selma har varit död i sjuttiotvå år! För det andra vet jag väl inte så mycket om Selma som person, bara det viktigaste, som att hon är en fantastisk författarinna, en gudabenådad berättare, som fick Nobelpriset i litteratur 1909. Hon föddes och levde på Mårbacka och hade hon inte en kvinnlig vän?. Jag har för mig det. Ja det känns ju lite modernt och spännande!


Jag upprepar kriterierna, så att vi har förutsättningarna klara för oss:

En vuxen kvinna - ja det är ju inga problem.

Intelligent och klok är jag övertygad om att hon var, så där får hon ytterligare två poäng.

Nästa kriterium är glad. Var Selma glad? HOn ser bister ut på bilder och jag har för mig att jag hört någon väldigt gammal, knarrig inspelning (film, radio?) där hon låter torr, saklig och allvarlig. Men kan hon verkligen finnas på film. Måste genast googla födelse-, dödsdatum... Jodå, Selma levde fram till 1940, så jag minns nog rätt. Men något glad-poäng får hon inte.

Intressant då? Ja, det måste man ju ge henne. Första kvinnan i akademin och första kvinnliga Nobelpristagaren. Mer då? Googlar lite till...Hittar genast något intressant. Hon föddes med höftkulan ur led och haltade, ja visst ja. Där får Selma en extra symnpatipoäng. Min dotter föddes nämligen med höftkulorna ur led och fick ligga i rosenskena första månaderna. Lillgumman! Dessutom har båda jag och mamma svaga höfter. Sympati och igenkänningsfaktor alltså.

Återstår "vacker" och "gör roliga saker". Ja här ligger ju Selma lite risigt till. Jag har ingen aning om hon var en dam med humor. Vad gjorde hon? På filmsnutten har jag för mig att hon berättade att hon räddat Mårbacka från försäljning, Det var ju redigt och bra handlat. På wikipedia står det att hon var stillsammare och allvarligare än sina syskon. Läste Bibeln från pärm till pärm redan som liten. Nja, mer åt intelligent och intressant-hållet. Inget poäng för "gör roliga saker".

Någon gudabenådad skönhet var hon väl inte men det övervägs med råge av att hon deltog i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon tog också avstånd från förföljelsen av judar i Tyskland på 30-talet. Allt enligt Wikipedia. Ja, man kan ju inte annat än beundra henne. Fler extrapoäng där Selma.

Tja, vad blir slutsatsen. En klar kandidat i min jakt på Kvinnliga Förebilder. Men mitt sista kriterium var "en kvinna som inte slutat leva!". Det är väl här Selma Lagerlöf faller, på målsnöret.

För trött för att summera poängen. Återkommer.

På jakt efter kvinnliga förebilder

Står i sovrummet och byter lakan och känner mig plötsligt så jäkla less.

Ärligt talat, hur kul är det att vara femtio plus?

 Det är knappt jag törs ställa frågan. Folk brukar bli så provocerade, speciellt kvinnor, och lite vasst svara att "Hur kan du säga så, det är ju nu man äntligen kan göra vad man vill." Som vad då, tänker jag.

Och det är ju klart, att nu när barnen är stora och lever sina egna liv långt hemmifrån, så har jag faktiskt tid att för första gången på sådär tjugo år, fundera över mig själv och vad jag vill.

 Jag står inför en brytpunkt helt enkelt.

Minns en annan tid av frustration. Jag var väl elva kanske, skulle snart börja högstadiet, och ville inte. Ville verkligen inte bli större, sluta göra roliga saker som att samla bokmärken, spela in långa program på bandseplaren med granntjejen, leka bollekar, hoppa rep. Jag ville verkligen inte stå på någon rökruta med maskaratunga ögonfransar och en Prince mellan fingertopparna och prata killar. Fy så trist!

Lite så känns det, fast tvärt om. Nu är allt avklarat. Jag har passerat en massa viktiga "milestones" som första kyssen, första kärleken, och andra, och tredje... Faktiskt hittat den där otroliga mannen, människan, som går att leva med, till och med skaffa barn med. Ett under, inser jag och tänker att jag borde minsann inte klaga.

Men nu är den där långa avvikelsen som sagt avklarad. Jag är tillbaka till elvaåringen som står där och blickar mot framtiden och tänker; "Jag vill inte!"

Faktiskt är ju det mesta redan passerat. Det är ju inte som att jag med fjärilgar i magen väntar på nya förälskelser eller fler underbara ungar. Eller nya utbildningen och det där drömyrket. Kanske är det nu vi ska renovera kök och kakla badrum. Eller gå långa promenader tillsammans bara vi två och skynda hem till något teveprogram. Inte vet jag om det låter sådär jäkla roligt. Inte så att det fyller upp tomrummet...

Tja, här står jag i sovrummet och inser att Kvinnliga Förebilder, det är vad jag behöver! Jag ska ut och leta. En vuxen kvinna, helst flera. Intelligent, klok, glad, intressant, vacker, som gör roliga saker. En kvinna att se upp till. En kvinna som är mitt i och inte slutat leva. Den är henne jag ute efter.

Jag börjar mitt letande nu! Återkommer med rapporter... I brist på annat inleder jag med en bild på en "femme fatale" som väckt känslor de senaste dagarna. No further comments...;)