DNs ledare, igen. Men ursäkta om vi oroar oss! Och då är det inte i första hand över Sverige och svenskarna.
Tänk att vi kan känna oro för någon utanför vår egen familj och vårt eget lands gränser. Inte bara de drabbade japanerna idag, utan japaner och andra världsmedborgare i alla kommande generationer, tusentals, ja hundratusentals år framöver.
Om vi byter perspektiv för en stund, hoovrar med helikoptervy över här och nu. Om vi lyfter näsan över duntäcket - vad ser vi då?
Vad är det vi lämnar efter oss? Jag är inte stolt, ska jag säga.
Tänker på morfar som så gärna berättade om svunna tider. Nu är det vi som tagit över stafettpinnen och ska föra historien vidare. Vi har ytterligare en berättelse att tillfoga och den handlar inte om några guldskatter precis...
Jo kära barnbarnsbarn, nu ska ni få höra. Långt, långt där nere under markytan, där har vi, jag och morfarsmorfarsfar och alla andra som levde då, gömt glänsande kopparkapslar djupt nere i leran. Dem måste ni vara väldigt, väldigt försiktiga med.
Varför? Jo förstår ni barnbarnsbarn, det är farligt. Livsfarligt.
Jag är ledsen. Vi förstod inte bättre.
Nej, kära ledarskribent, jag känner mig INTE tröstad av att strålningen som når Sverige inte är farligare än en tandröntgen och att vi slapp både jordbävning och tsunami.
Frågan är större än så. Mycket större...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar