Andlighet - jag behöver massor av andlighet

Lyssnar på vacker julkör på CD. Såå vacker så tårarna vill tränga fram och tankarna zoomar ut till något långt borta, större och viktigare än här och nu.

Viktigare än julstädning och oron över att inte hinna klart på jobbet, hinna handla och baka och steka.

Där i det ut-zoomade, en aning närmare stjärnorna och allt det som var och kommer att bli, får jag perspektiv. Det är skönt med perspektiv - och välgörande, tänker jag framför fyra tända ljus på köksbordet och känner hur nackmusklerna långsamt tänjs ut och axlarna sjunker ner.

Plötsligt längtar jag efter tro. En tro på något stort, viktigt och gott. Något som ställer in riktningen på kompassen och gör det lättare att navigera bland alla vassa klippor och blindskär.

Många gånger har jag längtat. Inte minst nu, när det är svårt att hitta färdriktningen bland alla nya strömningar i ett alldeles nytt landskap. Där det är svårt att behålla tankarna klara och rena. Så mycket oväsentligt som pockar på.

En gång trodde jag. På ett samhälle som tog hand om och villa så många som möjligt väl. Som inneslöt snarare än uteslöt. Det var inte alls länge sedan.

Framför de tända ljusen längar jag. Efter vad vet jag inte riktigt. Kanske efter andlighet. Det är nog vad jag behöver. Massor av andlighet.

Ditt anti-jag förintar dig

Veckans stora vetenskapsnyhet - man har lyckats producera och infånga anti-materia i en fälla. Hela 38 stycken dessutom. Det hela skedde i den stora testanläggningen i Cern i Schweiz. Min nyfikenhet väcks förståss, så jag ringer upp min fyskstuderande son för att berätta om nyheten och kanske få veta lite mer.

Och det är precis lika spännande som jag anade. Universum kan finnas parallellt någonstans där ute i rymden; Universums spegelbild bestående av atomer av motsatt laddning till dem här på Jorden. Men så häftigt. Du och jag kan ha en spegelbild någonstans långt där ute. Vilken hisnande tanke.

Det där med Universums spegelbild var sonen lite skeptisk till, men en forskare i radion nyss gav intressanta öppningar. Han menade att det inte alls är otänkbart.

Den "något" förenklade vetenskapliga förklaringen är följande: All materia på Jorden, jag hela Universum, kom till vid the Big Bang. Redan på 30-talet kastade en nyfiken fysiker fram en halsbrytande teori - all materia har samma mängd antimateria. När partiklar skapades vid Den Stora Smällen, skapades en partikel av motsatt laddning samtidigt, alltså spegelvända atomer, en med negativ och en med positiv laddning i atomkärnan. Jisses, det tog vi aldrig upp på fysiklektionerna.

Vågad som bara den måste ju den teorin ha famstått då på 30-talet. Och nu har man alltså lyckats producera och fånga in 38 stycken i ett rör i Cern, fryst ner dem till 264 grader och hållit fast dem i magnetfält i BRÅKDELEN AV EN SEKUND.

Lite mindre upphetsande blev det när forskaren i radion förklarade att det krävs 1 miljard atomer i fällan för att värma en kopp te en tusendels grad. Inte så mycket energi alltså...

Men icke desto mindre. Du och jag KAN ha en spegelbild av motsatt laddning därute i världsrymden. Tänk på det när du är ledsen nästa gång, ditt parallella jag sitter samtidigt någonstans därute i oändligheten och ler.

Forskaren i radion varnade dock: tag aldrig denna, ditt parallella jag, i hand. Då förintas du. Tur att hon är långt borta, mitt anti-jag.

PS: Väldigt intressant länk:
http://public.web.cern.ch/public/

NEJ till solidaritet

Det var lättare att vara demokrat när majoriteten tyckte som jag!

Försöker stilla min frustration över läget i landet Sverige. "If you can´t beat them, join them." Det kanske det man borde göra, sluta kämpa emot och gå med i gänget Reinfeldt och Borg. Det kan väl ändå inte vara så att 49 % av landets befolkning är alldeles bortkollrade.

Kanske Alliansen i djupet av sina rena hjärtan vill det här landet och dess folk väl. Innerst inne kanske de vill gott. Frågan är väl bara - gott för VEM?

Är det okej att rösta för växande klyftor? Är det ens demokratiskt? Ja uppenbarligen är vi fortfarande ett statsskick "där majoritetens vilja är bestämmande" (ja nästan i alla fall, med tanke på orosmolnen som dragit in över den Skånska slätten).

Men gamla, välkända begrepp som solidariet, är det fortfarande gångbart i svensk politik? Jag googlar:

Solidaritet: "Gemensamt ansvarig, som visar sammanhållning". Ja partierna inom Allianser verkar ju klara det galant. Om det också gäller mellan blocken får väl tiden utvisa. Men när det gäller sammanhållning med olika grupper i samhället, må vara etniska, geografiska eller sociala grupper som arbetslösa, sjukskrivna, ja då uppstår ju definitivt problem.

Slutklämmen på förklaringen av "solidaritet" lyder:
"Som ställer upp för andra." Och det är här Alliansen faller, åtminstone i mina ögon. Men det är väl bara en tidsfråga innan de gjort en retorisk vurpa av även den gamla arbetar-parollen och gjort det till ett av "den nya högerns" alla ihåligt surrande mantran.

Nej, solidariteten får vi nog odla i den privata sfären. För inte känns det väl bra när gamla vänner som en gång flyttade söderut för att få jobb och som jobbat heltid i hela sitt liv, nu med ljus och lykta letar efter fast försörjning. Som vet att när vikariatet på åtta månader tar slut, gör stämpeldagarna också det alldeles snart och då är den ringlande kön till närmaste socialkontor avgrundsnära.

Var är solidariteten då? Är det vi som råkar vara i "innanförskap" som ska samla ihop våra skattereducerade hundralappar och stötta. Är det så det är tänkt, för inte kan vi väl stillatigande stå bredvid och se vänner gå under? Men att ge är tillnärmelsevis inte så svårt som jag antar att det är att ta emot. I ett solidariskt land ska ingen tvingas stå med mössan i hand och buga tacksamt för den som ännu inte halkat utanför.

Sverige är utan tvekan fortfarande ett demokratiskt land, men om vi har valt att vara ett land där vi solidariskt "ställer upp för varandra" - icke.

Som sagt, det var lättare att vara demokrat när majoriteten tyckte som jag.

Med järnspett mot mina drömmar

Jag vill också tillhöra kultureliten. Sitta i teve-studio och tycka till om Viktiga Saker och ha skrivit en hel skottkärra full av böcker (för er som sett vackans Babel). Och folk är intresserade av just mina åsikter och jag är inte ett dugg rädd för vad andra ska tycka.

Att vara sådär olydigt besvärlig, komma med obekväma uttalanden som är så "himla rätt" och inte alls vara sådär välanpassad som jag gjort mitt bästa för att vara hela mitt liv. Jag hade ju kunnat sitta där och åtnjutit en Position efter en lång och väl ansedd kulturgärning. Om bara inte...

Jag tänker på den där tonåringen och det där upproret som började bubbla någon gång på gymnasiet. Som kom och gick i vågor, dock bara lagom lätta krusningar och sannerligen inga ursinnigt stormande hav.

Nu, vid halvlek, när jag är närmare den där inre tonåringen än någonsin förr, vill jag ta ett stadigt tag om hennes axlar och ruska till ordentligt.
"Vakna upp! Det här är Ditt liv! Ta reda på vad du vill. Våga bejaka dina drömmar!"
Så skulle jag säga åt den där tonårsflickan.

Men om jag hade valt helt fritt utan någons outtalade förväntningar och utan att invänta någons godkännande, om jag bara vågat tro lite mer, undrar vem jag varit då. Eller du? Om inte...

Kanske, kanske hade jag gjort det där som jag inte hade några ord för, som jag inte ens vågade drömma om på riktigt. Om jag inte så motståndslöst inrättat mig i ledet.

Förr brukade pappa säga: "Om inte OM hade funnits så hade jag hoppat med järnspett över Stilla Oceanen." Då förstod jag inte riktigt vad han menade.

Nu förstår jag. Och kanske hade vi alla varit där, levt vår dröm, om bara inte...

Undrar vad det hade gjort för skillnad.

Hjälp - min man bantar!

"Men såg du inte signalerna?"
Jag vet inte hur många väninnor jag förundrat ställt frågan till, när de plötsligt, "helt utan förvarning", blivit lämnade efter massor av år tillsammans. Lade de inte märke till förändringen, det plötsliga intresset för motion och fitness. Eller att rätt färg på slipsen på morgonen plötsligt blev så viktigt.
Nej, tydligen gjorde de inte det - lade märke till signalerna. Och det gjorde ju inte vi andra heller, förrän senare med facit i hand.

Men nu är det mig och mitt äktenskap det gäller. Och jag ser ju signalerna. Min man som med åren odlat en trivsam rundör kring midjan, struttar plötsligt omkring här hemma och är oförskämt smal och fräsch. Riktigt snygg ska jag säga.

Tolv kilo lättare. Samma karl i koncentrerad form. Och det är väl bra det. Inte minst för insidan. Självklart.

Men när jag nämner min mans plötsliga uppryckning på jobbet eller bland väninnorna, skrockar en och annan lite olycksbådande: "Passa dig!", och nickar menande.

Jag vet inte vad jag ska tro. Men vi är inte i fas, det är då ett som är säkert. Han smal och fräschare än på flera år medan jag lagt på mig, fräser till av plötsligt uppblossande ilska medan svetten lackar i pannan. Ja ni fattar.

Som sagt. Jag ser signalerna, men vad gör jag. Ingenting. Förlitar mig på att jag fortfarande är hans stora kärlek, hans ögonsten. För så kommer det väl alltid att vara?

Så jag flänger runt i mjuka stretchjeans med löst sittande klänningar i lager på lager medan han utan problem ålar sig in i smala Lindeberg-jeans och drar åt skärpet flera snäpp extra.

Roller förändras med åren. Så är det.
Det är väl bara kärleken som består...

Ta vara på de fina stunderna

Jaha. Så var det höst och den första förkylningen har slagit till igen. Tid att ligga på sofflocket och fundera. Tänker på bröllopet i helgen. Det lyckliga brudparet, musiken som bjöds och alla gästerna, presenterade med några korta kärnfulla rader i programmet, som "gillar litteratur", "född i Afrika" eller "gitarrspelande hockeypappa".

Kul att läsa tänkte jag. Men bakom sådana där lättsamma presentationer döljer sig som alltid livsöden som inte låter sig präntas ner med några rader. Det är så mycket vi bär på vi människor, så mycket som knappt går att nämna.

Som hon, den söta, blonda född i Afrika, som nyss förlorat sitt barn. En sorg som inte ens går att föreställa sig. Och han mittemot, som planerade villaköp och bävade för renovering, som nyss kämpat med en svår cancer. Gode gud, tänkte jag som själv bär jag på en sjukdomshistoria tung som en cementsäck.

Men där satt vi tillsammans allihop, festklädda med rosiga kinder och skålade med det strålande brudparet som var så lyckliga, så lyckliga. Och jag var "hon som gillar litteratur" och min blonda bordsgranne var "hon som föddes i Afrika". Och för stunden var det gott så.

Man måste ta vara på ögonblicken. Livet bär på många överraskningar. Det gäller att inte slösa bort de fina stunderna.

På drift

Skumpar fram längs Norrlandskusten med svetten rinnande i en kokhet buss. Jessus, har de värmen påslagen? Eller är det stressen.. För hemma är det hysteriskt. Pappa klänger längs ytterväggen sex meter upp i luften. Byter ytterpanel. Själv har jag spikrensat, burit, skrapat och målat i flera dagar. Helt slut i kroppen är jag. Bara pappa, 74, som fixar sådant slit.

Kikar ut genom bussförnstret. Kör just över älven vid Gäddvik. Så vackert. Vattnet krusar sig i solen och ängarna är nästan oanständigt gröna. Först i turist-position i tvåvåningsbussen som jag riktigt ser härligheten i de välbekanta vyerna.

Den lilla flickan i sätet bakom tjatar om sitt dator-spel som är nedpackat i babageutrymmet. Pappan tjatar minst lika mycket; Du måst´ sova nu, säger han om och om igen på någon Västerbottensdialekt och verkar inte vara någon större pedagog.

Skönt att komma sig iväg på en liten minisemester tänker jag men har dåligt samvete. Oroar mig för pappa, att han ska ramla ner huvudstupa från den hemsnickrade byggnadsställningen. Det rent svider i mellangärdet av oro. Inser att mamma säkert far runt och plockar i vårt renoveringskaotiska kök, hon med sin onda rygg, och nu rinner svetten i stid ström längs ryggraden och landar nere i trosorna. De är inte unga längre och jag bara sticker iväg. Inte konstigt att jag svettas.

Nu snarkar pappan där bakom mig och den lilla dotterns fötter sparkar hårt i mitt ryggstöd. Dunk, dunk.

Sista semesterdagarna. På måndag börjar jobbet. Jag måste väl tillåta mig att njuta av bussfärden och den sista lediga helgen och hoppas att pappa vid det här laget klivit ner från ställningen och tagit helg han också.

Ringer och kollar och pappa är hemma alldeles oskadd. Jag pustar ut och kan äntligen njuta av friheten, ackompanjerad av snarkningar och små fötter som sparkar mot mitt ryggstöd. Dunk, dunk. Inte är det väl riktigt som Jack Kerouac skrev, men dock - On the road - here I come!

Så lite vi vet

Hoppade till när jag ögnade igenom familjesidan häromdagen. Bland alla obekanta ett namn som jag kände igen. En våg av minnen vällde över mig. Det var min före detta husläkare på vårdcentralen. Aldrig hade jag väl trott att det var jag som skulle sitta vid mitt köksbord och läsa hennes dödsannons.

En decembereftermiddag för tio år sedan, en fredag var det och snön vräkte ner, satt hon framför mig i sitt mottagningsrum och betraktade mig med djup rynka mellan ögonen. Ögonblicket är för evigt inristat i mitt minne. Hennes ansikte var blekt och håret inte alldeles nytvättat, ögonen var sorgsna, tyngda av stunden.
- Du har fått en tumörsjukdom. Tyvärr är det allvarligt.

Jag fattade ingenting. Tumrösjukdom. Menade hon verkligen... Ögonblicket efter slog insikten sina klor i mig. Hela rummet snurrade och jag blev tvungen att lägga mig ner på hennes brits. Jag var alltså allvarligt sjuk, rent av dödssjuk. Nu tillhörde jag plötsligt den andra sidan, de där stackrarna som inte kunde ta morgondagen för given.

Jag minns att hon tröstande lade sina bleka händer på mina jeansklädda knän.
- Det finns behandlingar, men man kan ju inte lova något...

Där satt hon, den friska, lyckliga läkaren med mig, en stackare till patient med dödsmärkningen i pannan. C som i Cancer.

Aldrig kunde väl någon av oss ana, att det var hon som skulle få gå först. Att det var jag som skulle sitta här tio år senare, och läsa hennes dödsannons.

Så oerhört lite vi vet här i livet.

Stand up for your rights

Nu har det hänt, och ni ska veta att det känns lite ovant.

Jag har ställt mig upp och sagt vad jag tycker!

Nåja, det är väl inget ovanligt i och för sig, att höja rösten och försvara den som är svagare, orättvist behandlad eller själv inte kan eller vågar. Men nu har jag försvarat någon som många gånger fått stryka på foten, som jag ofta avfärdat och tänkt att - nej, jag låter det passera, det var nog inte illa menat, egentligen.

Men ÄNTLIGEN. Tänk att det har tagit så lång tid.

Jag har nämligen börjat hävda min egen rätt, börjat tala om hur jag känner. Det känns oförskämt bra. "Jag blev ledsen när du sa..." eller "Jag känner mig osynliggjord för att..."
Det krävs en del mod ska jag säga, men effekten är slående.

Det ligger tydligen något avväpnande i det där "jag känner...", när det sägs uppriktigt och utan anklagelse. "Jag sitter här i bilen på väg hem och känner mig så frustrerad...", sa jag till chefen när jag ringde upp på väg hem igår. Jag berättade och hon lyssnade. Jag tror till och med att hon förstod.

Om nu omgivningen reagerar på min plötsliga uppriktighet så har den ändå störst effekt på mig själv. Jag känner mig rakryggad och ärlig, befriad från en massa onädigt ältande; "Vad menade hon med det egentligen?", "Varför sa jag inget?".

Hittills verkar ingen ha blivit speciellt sårad eller gått till motattack. Vad finns det att attackera? "Nej, det du känner är fel!" Är det något som är sant i denna världen så är det väl våra känslor. Dem äger vi och de är alldeles sanna. Dem kan ingen ta ifrån oss.

"Vad tycker du jag ska göra åt det?" undrade chefen i mobilen när jag bekänt mina frustrerade känslor.
"Tja, jag jag vet inte riktigt...", svarade jag.
Men jag kände mig stärkt och lättad när jag rullade in på uppfarten härhemma och såg fram mot fredagsmiddagen med ett glas vitt.

Tänk så enkelt det kan vara. Och så svårt.

Vad bidde det då? Det bidde ingenting!

Igår efter jobbet tittade jag in på videobutiken för att hyra några filmer. Gick där bland hyllraderna och spanade efter något intressant när jag stötte ihop med en gammal kurskamrat som genast drog iväg mig till en annan hylla längre bort.
- Har du sett den här? Den här är jättebra!
HOn höll upp fodralet till filmen "De ofrivilliga", en svensk rulle som jag definitivt hört talas om och som jag visste fått bra recensioner. Så bra, fredagskvällen räddad. Men lite konstigt att jag inte sett den, jag som brukar vara så snabb på att rycka åt mig allt nyutkommet försett med "skruvar och nycklar".
¨
Några timmar senare låg jag nedsjunken i soffan tillsammans med godispåsen. Men hallå! Vad var detta? Inledningsscenen tyckte jag mig känna igen, samma gjorde mannen. Kankse från någon filmrecension på teve tänkte jag och klickade mig hoppfullt vidare till nästa scen. Maria Lundqvist på den där pinsamma bussresan med den där jobbiga kvinnan som ville prata hela tiden. Vad fan! Jag måste ha sett filmen, fast jag inte kom ihåg händelseförloppet och inte slutet, men alla scenerna när jag såg dem.

Så här är det ofta och frågan infinner sig: Vad är det för idé? Att se en massa filmer och läsa böcker OM MAN ÄNDÅ INTE KOMMER IHÅG NÅGOT EFTERÅT? Är det bara njutning för stunden...

Diskuterar saken med mannen.
- Finns det kvar inom en tror du, bland alla samlade erfarenheter?
Ja, det tror han.
- Fast det är väl inte till någon nytta för en själv. Mer för barnen...

En massa förslösad tid, tillfällig njutning, känslor som väcks och släck - till ingen nytta. Känns ju inte bra alls!

Men någonstans inom oss måste ju varje litet frö, varje liten droppe, bidra på sitt sätt till den stora helheten, av det ständigt föränderliga jaget. Så måste det väl vara.

Och det är väl här barnen kommer in. På något sätt får väl de, indirekt, ta del av den stora erfarenhetsbank som vi jobbat till oss, generation efter generation... Det menar i alla fall mannen, som ligger med kudden på golvet och zappar mellan teve-kanalerna, i brist på filmupplevelse.

Jag säger som i sagan;
"Vad bidde det då?" Det bidde ingenting." Jag gick ut på långpromenad istället. Kanske lika gott det.

Too old to take shit

Solen lyser vårnyktert över de solkiga snöhögarna och blottar vår sunkbruna gärsmatta. Det är inte vackert. Obarmhärtigt är det, också inuti där allt möjligt gammalt gömt plötsligt tinar fram.

Jag som hade för mig att våren var glädjens tid. Minns asfaltfläckar och hopprep, brännbollsspel och sommarlovet som hägrade. Nu känns inte ens semester kul. Jo barnen kommer hem, men sedan då. Det är inte alls roligt att vara såhär himla vuxen.

Hittar inte ens något uppmuntrande i DN idag. Jo förresten, familjesidan presenterar en SAKLETANDE SMÅGRABB - Lasse Åberg, 70 år. Han berättar om sin vurm för att leta sådant andra inte ens lägger märke till, kul, om sin disney-samling och om sin alldeles egna konsthall med serietema. Ja men äntligen någon som fortfarande vet att ha kul.

I konsthallen säljs också några av hans böcker, bland annat en citatsamling. Tar genast till mig ett. Billy Wilders lär ha sagt följande - "I´m too rich and too old to take shit."

Tack för den säger jag. Ja, det där med rich kan jag väl glömma men "Too old to take shit..." köper jag. Det är bra. Se där, en fördel med att bli äldre i alla fall.

Visste ni förresten att Lasse Åberg var klippdocka i Husmodern på 60-talet, med två uppsättningar kläder och allt. Det ni.

För Sverige i tiden

Lusläser DN för att försöka hålla koll på läget. Johanna Koljonen, ni vet den där überkäcka finskan som vann På spåret, lusläser tydligen DN varje dag och hoppar INTE över den allra minsta notis.

"Så skapas en drottning..." på kulturdebatt handlar om hur bilden av vår blivande landsmoder formas. "Vem vill vi att Victoria ska vara?", undrar skribenten och konstaterar att det är en skör balansgång mellan en massa motstridiga fenomen detta med kungahuset, som balans mellan "upphöjdhet" och "vanlighet".
Visst låter det vansinnigt? År 2010.

Här hemma går stundtals diskussionens vågor heta, inte minst nu när BRÖLLOPET närmar sig.
- Hur kan man ha en så föråldrad institution som ett kungahus i en modern, demokratisk stat?
Ja, uttalandet är inte mitt utan min mans. Och han har ju rätt. Går ju inte att säga emot. Finns ju verkligen inget som går att försvara. Men ändå, törs jag säga det? Jag vill ha kvar vårt kungahus. Ja, jag vet. Det strider mot allt förnuft och det är fullständigt otidsenligt, men något finns det med denna institution som tilltalar någon avdankad vindling i min hjärnbark, eller om det är hjärtat. Det är åtminstone NÅGOT som mitt i allt föränderliga, ÄR KVAR. Något som förenar då och nu med framtiden. Men det är som sagt INTE förnuftet som talar. Det är något annat, något som febrilt försöker hålla fast något som är på väg bort...

Förra veckan fick vi veta att det bara är 56 procent av Sveriges befolkning som är FÖR monarkin. Men så bra! Gamla konservativa krafter är på väg att dö ut, tänkte jag. Motsägelsefullt? Javisst. Ingen stringens alls.

För Sverige i tiden, säger jag och kliar mig fundersamt i skallen.

Länge leve de olydiga

Med en envis feber som inte vill släppa låg jag och slötittade på Kunskapskanalen igår. Lärorikt må jag säga. Det handlade om något så spännande som, håll i er, reformationen.

Den där Luther verkade ju vara en riktigt kul kille. Envis och egensinnig stod han upp för sina idéer och det var ju inte helt ofarliga i det katolska Europa på 1500-talet. Han ställde sig upp mot kyrkans mäktiga prästerskap och framhhöll "tron" som det viktiga, inte "handlingarna". Individen stod i direktkontakt med gud och då behövdes inga prästeliga mellanhänder. Bort med det materialistiska avlatsbreven, det var tron som gav frälsning.

Ja men vilken kille. Det framstår ju så rätt och insiktsfullt. Bort med de giriga mellanhänderna som skor sig på nöd och längtan. Det är klart att ingen ska kunna köpa sig en plats i himmelriket. Självklart idag, men tänk så modigt. Han hotade ju hela världsordningen - den katolska kyrkan. Men så blev han bannlyst också.

En sak är säker. Det har aldrig varit de lydiga människorna som driver utvecklingen framåt. Det är de uppstudsiga, som vågar säga emot. Där har ju en kille som Luther en del att lära oss.

Jag säger som Luther lär ha sagt; "Här står jag och kan inte annat", och funderar på vad han egenlitgen menade. Och hur jag ska använda det idag.


Förresten, visste ni att Luthers far hette Luder, Hans Luder och hans mor var en Lindemann. Namn som förpliktigar.

Snedfördelning gör ingen glad

Har ni hört talas om Richard Wilkinsons? Forskaren som i boken Jämlikhetsanden slår fast att människor i jämlika samhällen är lyckligare. Inte bara de som har det sämst ekonomiskt, utan även de rika och välbärgade.

Hans uttalande har lett till en het debatt.

Jag har svårt att se vad som skulle vara så nytt eller provocerande med hans slutsats (förutom den rent akademiska kritiken...) Är det hela inte ganska självklart?

Har besökt några av världens mer ojämställda länder som Colombia och Sydafrika. Häpnade över alla murar som omgärdade hus och villor. Högst upp hade man murat in glassplitter och trasiga flaskor för att avskräcka inkräktare. Utanför hyreshuset i Bogota där vi bodde stod fyra k-pistbeväpnade vakter. Nåja, den före detta presidentens son bodde i huset, så det var väl lite speciellt, men rätt läskigt faktiskt (så småning om gillade vi dock läget och kände oss "sejfa" med våra beväpnade portvakter).
På kvällstid stannar man inte när trafikljusen slår om till rött. Inte i Bogota. "Nej gud, man kan bli skjuten", förklarade svågern.

Värst var nog ändå i Pretoria när vi en eftermiddag gjorde ett kort stopp hemma i villan hos en av sekreterarna på universitetet. (Vi utländska gäster fick inte ta bussen utan blev skjutsade...) Samma höga murar och samma vassa glassplitter. Men inte nog med det. En ilsket skällande Dobbermann kom rusande mot den gallerförsedda grinden och stod där på bakbenen och fradgade när när vi skulle in. Men värdinnan förklarade skrattande; "Nej, nej, inte behöver ni vara rädda. Den är dresserad att attackera svarta!"

De fattiga lider brist på det mesta och de välbärgade försansar sig bakom murar och fradgande vakthundar och är skiträdda. Klart jämlika samhällen mår bättre!

I det fallet är jag benägen att hålla med Sahlin; Jag är stolt över att betala skatt... Faktiskt av rent egoistiska skäl.


/MA

Det blir bara bättre

Hej å hå! Granska alltid fakta. Där föll hela min första blogg, med fisk och allt.

Ännu en dag - ett liv! Det var SÅ farbror Melker sa, enligt mina pålästa och aningen ålderstigna vänner. Sorry farbror M. Var fick jag "inte ett napp" ifrån? Freudiansk feltolkning måhända... Eller så skyller jag på febern som är uppe 38,7 såhär i kvällningen.

Alltså får det bli min allra första egna klokskap.

"Ännu en dag - inte ett napp", som vi säger här på Trolleberg.

/God natt

Ännu en dag - inte ett napp

Som farbror Melker brukade säga. För er som nu minns honom. Det är många uppdiktade figurer som har klämt ur sig tankvärd klokskap. Just farbror Melkers hör väl till de bättre tycker jag. Sammanfattar livet så bra. Man metar och metar och hoppas på att den där storfisken ska nappa en dag. Ibland är det något som är där och hugger, precis när man håller på att ge upp, och då tror man att nu, nu jäklar...

Undrar vad vi alla väntar på - egentligen?

Uttråkad efter att ha legat hemma i feber hela denna soliga aprilhelg, så bestämde jag mig äntligen för att ta mig ut. Inte ut i friskluften än, men dock... Here I am.

Det är ju så mycket viktigt som måste bli sagt. Jag fick en så bra tanke här tidigare idag, men nu försvann den. Så är det nästan jämt. Jag tror att jag ska komma ihåg det där viktiga. Men hur kan jag tro det, jag vet ju att jag glömmer. Ett tag hade jag min röda anteckningsbok liggande på nattygsbordet och det hände allt som oftast att jag fick tända lampan i nattmörkret. Det är ju då, precis när man ska till att somna, som de kommer, de där intressantaste tankarna. I alla fall är det så för mig.

Jag lägger fram den där anteckningsboken ikväll. Vem vet. Det kanske nappar...